Aftonbladet – 4 november 1854, sida 2

upp och kämpat mig fram hvarje tumsbredd af mitt lif. Jag visste aldrig att du var olycklig, mitt barn., Jag visste det alltid, min far. Under denna strid har jag stött tillbaka och förtrampat min bättre ängel,så att den nästan blifvit en demon. Allt hvad jag lärde fyllde mig med tvifvel, otro, förakt och längtan efter hvad jag icke lärt; och det har varit min sorgliga tröst att tänka att lifvet snart skulle vara förbi och att ingenting deri vore värdt en strids smärta och oro., Och du ändå så ung, Louise, sade han medlidsamt. Och jag ändå så ung. Och i detta min själs tillstånd, min far — ty jag visar dig den nu, utan fruktan eller förställning, i dess vanliga liflösa tillstånd så som jag känner den — föreslog du mig att taga mig man, och jag tog honom. Jag har aldrig gifvit dig eller honom någon anledning att tro att jag älskade honom. Jag visste, och äfven du, min far, och han visste, att jag ej älskade honom, Jag var dock ej helt och hålmed göra Tom en glädje och vara honom till nytta. Jag gjorde ett vildt språng efter en drömbild och har småningom funnit hur vansintiigt det var. Men Tom hade varit föremålet för all den lilla ömhet hvaraf jag varit mäktig ; måhända blef han det, emedan jag fann honom så mycket att beklaga. Nu gör det blott föga till saken, utom för så vidt det måhända kan förmå dig att hysa större öfverseende med hans fel. Medan fadren höll henne isina armar, lade hon sin andra hand på hans skuldra och fortfor, i det hon ännu beständigt hade sina ögon fästade på hans ansigte. . Då jag oåterkalleligen var gift, började i