Aftonbladet – 14 juli 1854, sida 2

barn deras jordiska stöd. Soldaten mäste nedskjuta sina motståndare såsom vilda djur, fastän de intet ondt honom gjort, fastän de äro återlösta med samma försonares blod, fastän de, om de fått tillfälle känna hvarandra, måhända skulle blifva varma vänner, och fastän de begge törhända redan egnat sitt hjerta åt samma återlösare. Att bönen behöfver omarbetas torde icke lida något tvifvel 3 Kapitlet. 13) Döpelsen. De komitterade förklara, att frågan om exorcismens, korstecknets och abrenuntiationens återupptagande i ritualet är så vigtigt, att de kalla denna fråga den aldra vigtigasten. Det må ursäktas att man tycker detta vara oförväntadt. Om alla dessa bruk förekomma icke ett ord i Nya Testamentet, hvarken vid berättelsen huru Jesus instiftade dopet, ej eller der det omtalas att några blifvit döpta. Huru kan då frågan om dessa för skriften främmande bruk vara den p,aldravigtigaste vid dopritualets revision? De komitterade yttra sin önskan att icke blott djefvulsafsägelsen, utan ock djefvulsutdrifvandet och signandet med korset måtte kunna återupptagas, och den förstnämda är verkligen i förslaget ånyo införd. Vi förundra oss häröfver, enär allt detta icke är bibliskt, och de kommitterade sjelfva erkänna, att det icke är något för dopet väsendtligt, utan snarare kan leda till vidskepelse. Det lider intet tvifvel, att ju svenska församlingen skulle finna sig rätt obehagligt öfverraskad om dylika föråldrade och obibliska bruk blefvo upptagne. För vår del protestera vi på det kraftigaste häremot. Uti inledningsbönen säges, att detta barnet (barn?!) af naturen är med synd besmittadt och stadt under djefvulens våld. Är detta sannt, då beklaga och begråta vi bittert och hopplöst alla de barn, som utan döpelse dö.: Ty i Uppenbarelsebokens 21 kap. 27 v. heter det, att i himmelen skall intet inkomma, som besmitteligt är, — och skriftens ord varda ej om intet. Och den som är stadd i djefvulens våld — och der befinner sig väl ingen som ej förtjenar det, — lärer ej, när han så hastigt går ur verlden att han ej ens hinner döpas, hafva något för evigheten att hoppas. Vi vete alltförväl, att vårt bönsystem af flera än en anses innehålla denna hemska dogm. Men anmärkningsvärdt är det att vår dyre frälsare både med ord och gerningar betygade motsatsen. I Marci 10 kapitel omtalas huru Jesus betedde sig mot barn, — och det odöpta barn. Då lärjungarne ville bortvisa dem, vardt han misslynt och befallte att barnen skulle släppas fram. Och han sade: sådane hörer himmelriket till! Detlåter sannerligen annorlunda, än att de äro i djefvulens våld,. Men hvad skall man här tro? Våra dogmer, påstår man, säga barnen äro i djefvulens våld;, men Jesus vår dyre frälsare säger: sådane hörer himmelriket till!? Låt oss höra hvad Luther menar härvidlag. Han säger: Die heilige Schrift ist alleinige Erkenntnissqvelle und Richtschnur des christlichen Glaubens, und gegen ibre Ausspriche vermögen weder Kirchenlehren noch päpstliche Decrete etwas,. Det hjelper icke gripa till den undflygten, att dessa barn voro omskurna, fast de icke voro döpta. Hvar står det skrifvet att de-alla voro omskurna ? Och ifall de ock varit det, uppgaf väl frälsaren såsom skäl att barnen fingo komma till honom och hörde himmelriket till, att de voro omskurna? Och hvar står det skrifvet att omskärelsen försatte barnen ur djefvulens våld och in i det tillstånd, der de voro skicklige att höra himmelriket till? Gamla Testamentet föreskref att barnen skulle omskäras på åttonde dagen. Huru gick det då med alla de barn som dogo före åttonde dagen, och hur gick det med alla flickebarn, ifall en dylik föreställning varit rådande? Undflygten är oduglig. Den måtte visst icke haft några barn, som kunnat uppställa denna hemska lära, mot hvilken fadersoch modershjertat, ja hvarje ren mensklig känsla uppreser sig. När anmärkaren nedskrifver detta, hvilar hans lilla barn i vaggan framför honom. Tårarne stiga honom i ögonen då han tänker på den lära, som påstår att detta lilla i sanning skuldlösa harn är i djefvulens våld. Nej, och åter nej! Jesus, min högtlofvade frälsare har sagt: sådane hörer himmelriket till, och dervid förblifver jag. Att uppväxta personer genom uppsåtlig otro och synd kunna komma i djefvulens våld, det är en helt annan sak; men att de små späda skuldlösa barnen äro det — nej! Detta är icke blott anmärkarens enskilta mening; det är i djupet hela kristna kyrkans innersta tanke, fastän mången icke vågar uttala den. Och äfven derföre kunna wvi icke annat än motsäga införandet af djefvulsafsägelsen vid barndopet. Skall den någonstädes försvara sin plats, så är det vid äldre personers dop, ehuru den äfven der tycks temmeligen öfverflödig, enär ju sjelfva baptizandens anhållan att blifva delaktig af dopet innebär det som abrenuntiationen skall uttrycka. N allmänhet synas de komitterade vid dopritualet hafva väl mycket accentuerat utträdandet ur satans rike, men väl svagt inträdandet i Kristi rike. Annorlunda har doktor Martensen i sin ypperliga afhandling om den kristlige Daab framställt saken. Till slut en liten anmärkning mot ett enskilt ord. Det säges på ett ställe: detta fattiga barn, och på ett annat ställe: denna fattiga qvinna. Hvad menas med det ordet? Man KEENAN CASES SROeN TIS RANN ESO RNAasEreNmrese det är nödvändigt att köpa lifsmedel der både för oss sjelfva och för hästarne. På andra sidan om Jaroicejo är en vild ödemark, en AaaenlahadaA haranunanndt vs AA AR