Aftonbladet – 14 juli 1854, sida 2

det är nödvändigt att köpa lifsmedel der både för oss sjelfva och för hästarne. På andra sidan om Jaroicejo är en vild ödemark, en desplobado, hvarest vi skola finna ingenting. Vi gingo öfver dalen och bestego kullen, och då vi kommo nära staden sade zigenaren : Broder, vi skulle göra bäst i attrida genom staden hvar för sig; jag skall gå förut; följ efter långsamt och köp bröd och hafra; du har ingenting att frukta. Jag skall vänta på dig på desplobadon., Utan att afvakta mitt svar skyndade han framåt och var snart ur sigte. Jag följde långsamt efter och red in genom stadens port; staden var gammal och förfallen, bestående af föga mer än en gata. Då jag skyndade fram efter gatan kom en man med en smutsig hatt på hufvudet och, hållande en bössa i handen, sprang han uppemot mig. Hvem är ni? sade han i nog grof ton; hvarifrån kommer ni? Från Badajoz och Trujillo,, svarade Jag. Hvarföre frågar ni så? Jag är en af nationalgardet,, svarade mannen, och är posterad här för att hafva uppsigt på fremlingar; man har sagt mig att en zigenare just nu red genom staden; det är väl för honom att jag gått hem, Kommer ni i hans sällskap ? Ser jag ut som en person, som håller gällskap med zigenare? sade jagNationalgardisten mätte mig från topp till tå och såg mig derpå stinnt i ansigtet med ett uttryck, som syntes betyda, lik nog. I sjelfva verket var mitt utseende ingalunda beräknadt att intaga folk till min förmån. På mitt hufvud bar jag en gammal andalusisk hatt, som man af dess utseende kunde tro hafva blifvit trampad under fötterna; en trasig kappa, som syntes hafva gjort tjenst hog ett halft dussin generationer, omgaf min kropp, Mma nedre kläder voro ingalunda af vackraste slag, och så mycket som kunde synas af dem var betäckt med smuts, hvarmed äfven mitt ansigte var öfverflödigt betäckt, och på min haka framstack en veckas skägg,