25 nor, som händelsevis råkade vara förmögna. Andeligt fattig kan ännu mindre förstås på detta ställe, ty hur kan ett odöpt barn kallas andligen fattigt, enär Frälsaren uttryckligt säger: salige äro de andeligen fattige, ty himmelriket hörer dem till, men dopritualet nyss förut sagt att de odöpta barnen äro i djefvulens våld. Bättre är ju helt enkelt: detta barn — denna qvinna. 14) Vid Judars, Muhamedaners och hedningars dop säges det i första raden: denne främling, som j här sen m. m. Är det då så säkert att det alltid är en främling? Det kan ju vara en i vårt land både född, uppfostrad och af samtliga församlingsmedlemmarne ganska noga känd person. Och förrättas dopet på missionsfältet, ibland den förre hedningens landsmän och vanliga omgifning, så passar det ännu mindre att kalla honom främling. Hvarföre ej helt simpelt säga: denne man, — denna qvinna m. m.? : Pag. 64 frågas det: erkänner du att den lära, i hvilken du blifvit uppfödd, är falsk och fördömlig ? Föreställ oss att det är en jude, som skall döpas. Månne han väl kan eller ens bör säga att Gamla Testamentets lära är falsk och fördömlig? Månne vi kristne påstå att Gamla Testamentet är falskt och fördömligt? Hvad mena de kommitterade? 5 Kapitlet. 15) Allmänt skriftermål. Detligger i sakens natur att den ovilkorliga absolutionen aldrig passar, utom endast der presten har att göra med en och en i sender, hvars hjertas tillstånd han noga känner, och der han finner en sådan absolution vara påkallad. Vid allmänt skriftermål, i en blandad församling af ofta flere hundrade nattvardsgäster, är den aldrig på sin plats. Till och med Guds Son sjelf uttalade aldrig syndernas förlåtelse till hopar af folk, utan blott till en och en särskildt, då han fann menniskan i dertill passande tillstånd. Skulle då vi drista oss göra annorlunda? — Att förskansa sig bakom den föreslagna biktfrågan, ställd till en samling personer, och på det svar som följer grunda en ovilkorlig aflösning, är minst sagdt betänkligt. Hur kan presten veta om alla svara ja? Hur kan presten veta att alla svara sitt ja utan skrymteri? Icke blir ansvaret afvältadt från honom blott derigenom att han framkallat ett tvifvelaktigt ja? Och hur skall han bära sig åt om någon svarar nej? Och tänk om nattvardsgästerna tiga, hvad skall presten då taga sig till? Och månne ej de andeligen döde och sofvande skola anse sitt på biktfrågan afgifna ja vara tillfyllest, och deraf styrkas i sin säkerhet? — Huru vi än se saken, kunna vi ej annat än högeligen afstyrka hvarje ovilkorlig aflösning vid allmänt skriftermål. I den hessiska gudstjenstordningen förekommer ett aflösningsformulär, hvilket innehåller både hvad vi förstå med bindeoch lösenyckeln. Vi rekommendera det till behjertande vid omredaktionen af detta stycke i handboksförslaget. 7 Kapitlet. 16) Kyrkoplikten är ett skröpligt och redan länge af allmänna omdömet afskydt bruk. Det innebär ock nu mera motsatsen af hvad det ursprungligen var. Antingen måste det återföras till sin ursprungliga betydelse, — och då får det icke längre heta kyrkoplikt, utan någonting som uttrycker motsatsen häraf, eller ock upphöra. Och det tör väl ej länge dröja innan lagstiftningen härvidlag gör sin skyldighet. Så länge emellertid detta bruk står qvar, äro de i förslaget bifogade förmaningsorden till församlingen visserligen högst behöfliga, och helt säkert aflägger en hvar till de kommitterade sin tacksamhet för dessa särdeles väl passande ord. Kollekteznas och bönernas förändring. 17) De förändringar till innehåll och ordställning, som de kommitterade föreslagit i afseende på collecter och böner efter evangeliet, äro sådane att de ropa efter flera. Dessa collecter och böner må i sig vara huru anderika som helst, så är anderikheten dock ej så öfversvinnelig, att det skulle vara obehöfligt kläda innehållet i en sådan drägt, att denna anderikhet bättre komme i dagen. De kommitterade ha insett detta och vidtagit åtskilliga förändringar i denna drägt, hvilka alla voro af behofvet påkallade. Önskligt hade varit att vida flere af collecterna och bönerna fått röna samma behandling. Ännu återstår mycket. Exempelvis må nämnas collecten på 4:e Söndagen i Adventet, der det heter: uppväck, Herre, din kraft, och kom oss till hjelp m. m. Det låter såsom om Herrens kraft vore sofvande, och att vi med vår bön skulle försöka förmå honom att uppväcka den. Bättre och skriftenligare blefve uttrycket, om blott denna lilla obetydliga ändring gjordes: Uppres dig, Herre, i din kraft, och kom oss till hjelp m. m. Et sic in ceteris. — Vid böner efter evangelierna saknas mångenstädes tacksägelsen, hvilken synnerligen väl egnar sig sedan man afhört evangeliets förklaring. Afven denna förändring är i hög måtto lätt att åstadkomma. — I allmänhet vore önskligt att i kyrkobönerna samma slags språk brukades, som hvarje menniska eljest är van att begagna då hon i bönen talar med Herren. Begagnas i templet ett föråldradt och besynnerligtspråk, så är det icke underligt att det som der säges och bedes förefaller främmande för församlingen. — Som sagdt är, de förändringar, som af de kommitterade blifvit föreslagne, ropa efter flera. Med dessa anmärkningar hafva vi alls icke velat uttala något ogillande af förslaget i dess helhet. Tvertom, det är med synnerligt nöje vi hafva det genomgått. Måtte dessa anmärk