Aftonbladet – 14 juli 1854, sida 2

svunnit, äfvensom den häst på hvilken jag ridit; Antonios mulåsna stod dock ännu qvar. bunden vid trädet; denna sista omständighel lugnade några misstankar, som började uppstå inom mig. De hafva gått för någor Egyptens angelägenhet,, sade jag för mig sjelf, och skola snart återvända,. Jag samlade ihop kolen efter elden, och sedan jag lagt stickor och grenar derpå lyckades jag snart framkalla en eld, bredvid hvilken jag åter placerade pucheron, med hvad som återstod efter förra aftonens måltid. Jag väntade en ansenlig tid på min följeslagares återkomst, men då ingen hördes af satte jag mig ned och frukosterade. Innan jag väl hade slutat hörde jag stegen af en häst, som nalkades hastigt, och Antonio syntes genast bland träden, med någon sinnesrörelse målad i sitt ansigte. Han sprang från hästen och giek genast fram att lösa mulåsnan. Stig upp, broder, stig upp!, sade han, pekande på hästen; jag gick med Callee och hennes chabis till byn, der hennes ro är fången; chinobaro tog dem likväl på en gång med deras mulåsnor och ville äfven lägga hand på mig, men Jag satte sporrarne i grostin, gaf honom betslet och var snart långt bort. Stig upp, broder, stig upp, eller vi skola hafva alla dessa bondkanaljer på oss inom ett ögonblick Jag gjorde som han befallde; vi voro genast på vägen, som vi hade lemnat natten förut. På denna framskyndade vi i stor hast. Min häst sträckte ut i sitt snabbaste traf, under det mulåsnan med spetsade öron galopperade präktigt vid hans sida. Hvad är det för ställe på kullen der borta? sade Jag till Antonio, efter en timmas förlopp, då vi beredde oss att stiga ned i en djup dal. Det är Jaraicejo,, sade Antonio; ,ett dåligt ställe är det och ett dåligt ställe har det alltid varit för Calofolket., Om det är ett så dåligt ställe,, sade jag, phoppas jag vi ej skola behöfva rida genom det. Vi måste genom det,, sade Antonio, för flera skäl än ett; först derföre, att vägen går genom Jaroicejo och för det andra emedan