Aftonbladet – 14 juli 1854, sida 2

AM DD 2 Kapitlet. 11) Bön på Långfredagen. Uttrycket: vi falle till dess fot (neml. korsets); ack låt oss der få hvila; låt blodet som flyter på dess stam gjuta tröst m. m.,, klingar såsom vore det hemtadt ur Brödernasp ritual. Nog kunde ett lämpligare uttryck begagnats. 12) Bön i krigstider. Det är vanskligt att bedja om seger och fiendernas nederlag. Historien visar på mångfaldiga ställen, att det kan vara en orätt sak som försvaras. Att bedja om seger under ett sådant förhållande innebär en hädelse; och att af sitt embete blifva tvingad offentligt uttala en dylik bön, måste för en samvetsgrann prest vara gräsligt. Vida bättre vore om man härvidlag följde anvisningen i Esaixe 9 kap., och anropade Gud att iridsfursten måtte vinna seger öfver alla hjertan, och att allt krig med storm och blodig klädnad måtte upphöra. Fasansfullt är det alltid, äfven om den sak man i kriget försvarar skulle vara rättvis, att nödgas utgjuta medmenniskors blod och spilla deras lif. Det egentliga manskapet i en krigshär är oftast för fienderna helt och hållet okändt, största delen främmande för den egentliga sak, hvarom det kämpas, en stor del familjefäder, hvilkas död beröfvar maka och