Aftonbladet – 14 juli 1854, sida 2

Min ro är fången i den der byn, sade qvinnan, pekande med handen i en viss riktning; han är fången derför att han chorit (stulit) en mailla (mulåsna); vi hafva kommit, för att se hvad vi kunde göra för att bjelpa honom, och hvarest kunna vi bo bättre än i denna skog der vi behöfva betala ingenting? Det är icke första gången, tänker jag, som Calorå hafva sofvit vid foten af ett träd.v En af gossarne gaf oss nu hafra i en stor säck, i hvilken vi införde hästens och mulåsnans hufvuden, låtande de hungriga djuren äta deraf, tills vi märkte att de hade stillat sin hunger. En pucher kokade vid elden, till hälften full med fläsk, garbanzos (ärter) och andra ingredienser; denna tömdes på ett stort träfat, och af detta åto Antonio och jag. De andre zigenarne nekade att göra oss sällskap, gifvande oss att förstå, att de ätit före vår ankomst; de gjorde likväl alla rättvisa åt Antonios läderflaska, hvilken han före sin afresa från Merida hade haft försigtigheten att fylla. Jag var nu alldeles öfverväldigad af trötthet och sömnbegär. Antonio kastade till mig ett af de ofantliga hästtäcken, af hvilka han bar mera än ett under den stora kudde, på hvilken han red; i detta insvepte jag mig och placerade mitt hufvud på ett knyte och mina fötter så nära elden som möjligt, och lade mig ned. Antonio och de andre zigenarne qvarblefvo sittande framför elden. Jag lyssnade ett ögonblick till hvad de sade, men förstod dem ej fullkomligt och hvad jag förstod intresserade mig ingalunda; det duggade ännu, men jag aktade ej derpå och sof snart. Solen syntes just gå upp då jag vaknade. Jag gjorde flera bemödanden innan jag kunde resa mig från markan; mina ben voro alldeles styfva och mitt hår var betäckt med rimfrost, ty regnet hade upphört och en skarp köld herrskade. Jag såg rundt omkring mig, men kunde hvarken se Antonio eller zigenarne; de sednares mulåsnor hade äfven för