Aftonbladet – 24 mars 1854, sida 3

OO. PEO 2) Preussen, efter att hafva erkännt rättaj mätigheten af de grundsatser, som föranledt selen samverkan mellan de europeiska makterna, borde äfven, utan att dertill uppfordras, hjelpa till att försvara dessa grundsatser och nl göra dem gällande, vore det än med vapen-I måkt. Det kan ej uppfylla sin förbindelse it med blotta ord. Det tyckes vilja säga till alEuropa: Jag var med er mot Ryssland så .Jlänge det ej var någon fara att försvara den rättvisa saken. Men om det är fråga att i handling öfversätta den europeiska areopagens Il dom, att verkställa den, då anser jag detta -l åliggande gå öfver mina krafter, och drager el mig tillbaka. Men detta är helt simpelt att abdikera. 3) Om också Preussen aldrig har undertecknat Wienerprotokollet, aldrig deltagit i I dessa talrika öfverläggningar, som under mer flän ett års tid hållit Europa i spänning; om kriget till exempel på en gång hade utbrustit då Ryssland peremtoriskt vägrade att utrymma Donaufurstendömena, så skulle Preussen, som I underskrifvit traktaterna af :841, hvilka gafrantera Ottomaniska rikets integritet och obeIroende, i alla fall, så vidt det ej velat nedstiga till en makt af andra rangen, hafva varit tvunget att taga parti för den rättvisa saken mot Rysslands våld och usurpation. Sådant är i korthet det språk som föres ej blott af den liberala pressen, utan af alla politiska meningsskiljaktigheters organer, de ,I konservativa likaså väl som de demokratiska. s Den ovilkorliga neutraliteten finner inga anI dra försvarare än de ministeriella bladen. IHvad den ryska alliansen angår, så våga ej sjelfva junkrarne, så ifrigt de än önska den, öppet predika densamma. De gilla neutraliteten i brist på något bättre och ända tills de dtå en ny förhållningsorder. ) En ytterlig oro har bemäktigat sig sinnena. IDen har ännu vidare blifvit uppjagad af den underrättelsen, att flera junkrar, hvilka, såIsom man säger, hafva egendomar i Polen och a Kurland, hade erbjudit konungen att draga törlusterna och kostnaderna af en eventuel blokad, som till följe af en rysk allians kunde träffa de preussiska kusterna. I ett ögonblick hafva petitioner i motsatta syftningar blifvit tillvägabragta och betäckte med en massa af namn. Den allmänna rösten har således med kraft uttalat sig mot ett system, som skulle vilja beskära oss ett ryskt vasallskap, om det finge framgång. Om -det i tyska hjertan finnes en djup känsla, så är det afsky för Ryssland, som bedragit landet på de väntade liberala frukterna af 18:3 års Ikrig, motarbetat vår konstitutionella utveckling och förqväft de frön till endrägt och sammanhållning mellan de olika tyska staterna, som hade begynnt att uppspira 1848. InIgen förbiser att våra östra provinser, begåflvade med en herrlig jordmån och en arbetIsam befolkning, förtvina och utarmas till följe Jaf den hermetiska spärrning, som är rådande fren den ryska gränssidan. Är det åt denna Tysklands anborna fiende, som junkerpartiet, detta parti som vill återinföra spöstraffet, till och med för qvinnor, ämnar att öfver!emna oss, bundna till händer och fötter? Hvarje fosterländskt hjerta uppröres vid denna tanke, och om regeringen icke har moralisk kraft nog att motstå dessa partiintressen, som sammansvärja sig till sitt lands förderf, räknar man på att omständigheterna gifva oss rätt mot! lenna antipreussiska och antiryska politik. Det är utan tvifvel smärtsamt att tänka, att Preussen måste försaka allt initiativ och alltid tagas i släptåg af tillfilligheterna och alltid låta sig af händelsernas öfvermakt påtvingas den rol det skall spela. Men derhän är det nu kommet med oss! Det är icke detl. liberala partiet som styrer; det kan endast låta höra sanningens stämma i pressen och ifrån tribunen. Och om makten har ögon för att icke se och öron för att icke höra, så måste vi väl sätta vårt sista hopp på händelsernas oemotståndliga makt och framgången af de vapen, som skola försvara den goda rätten och den europeiska civilisationen. Det är på sätt och vis återljudet af dessa känslor som grefve Schwerins för öfrigt mycket fogliga interpellation i andra kammaren har framkallat. Vi känna ministerns svar. Det hade i början gjort ett skäligen gynnsamt intryck. Men -den noggrannare eftertanken har på ett påfallande sätt afkylt det första bifallet, som ministerpresidentens ord hade framkallat. Det faller af sig sjelf att vi äro i fred och godt förhållande med Frankrike och England. Men äro vi det ej äfven (jag talar on: regeringen) i samma grad med Ryssland? Och skola vi ej genom händelsernas makt komma i ett intimare förhållande till sistnämnde stat? Detta är hvad man nu frågar sig. Man misstror så mycket mer hvad regeringen funnit för godt att uttala till sinnenas lugnande, som, efter hvad ni väl redan vet, regeringen för andra kammaren låtit framlägga en proposition om ett lån af 30 millioner Thr (omkring 52 mill. rdr bko). Man begriper att det erfordras ganska klara och från all tvetydighet fria meddelanden för att lugna den ångest, som trycker sinnena och för att åter väcka en liten svag förboppning. Man väntade propositionen om lånet och definitiva förklaringar, som ministerpresiden) ten hade lofvat till i dag. Men denna väntan har blifvit sviken, och det anstår nu tilll. en annan dag. Man tror att regeringen vill förklara sig efter de till London och Paris afresta utomordentliga sändebudens återkomst. Liksom regeringen ej visste likaväl som allmänheten att dessa beskickningar leda till intet! Under sådana förhållanden är oron i sinnena hos hufvudstadens befolkning i högstal: grad liflig. Man talar om en duell på pisto-! ler mellan prins Hohenlohe (en slägting tilll? leputeraden i andra kammaren) och hr Seherr, .. vilken sednare fick en kula i höften. Denna luell lärer haft en politisk föranledning. Prinsl: Tohenlohe har förut varit i rysk tjenst. en I sista spalterna af våra tidningar föres ettl:! ifligt krig mellan betalte inserater angående len orientaliska frågan. Ryssarne hade försökt att suppleera med annonser sådana tidingar, som icke hafva några (undantagandelrvs nn enda namligaen WNoso Proesoeioaeho Fastrunnsa CR