Aftonbladet – 24 mars 1854, sida 3

Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 17 Mars. I mitt sista bref af den 10 Mars hade ja; det bedröfliga åliggandet att underrätta er on den omkastning som egt rum i vår regering: politik i afseende på den orientaliska frågan Jag tillkännagaf för er Preussens vägran at underteckna den engelsk-franska konventionen, som icke en gång fordrade något aktifi deltagande, utan helt enkelt ett formellt erkännande af den rättspunkt som de gamla aj ?reussen undertecknade Wienerprotokollen af den 5 December och den !3 Januari hade stadfästat. Genom denna vägran af sin underskrift utträder Preussen ur den europeiska öfverensstämmelsen och antar en ställning till den grad neutral, att det endast återstår ett enda steg för denna makt att sluta sig till den ryska alliansen. Allmänhetens fruktan hade gått än längre. Man hade sagt att de utomordentliga sändebud som begifvit sig till London och Paris hade ej blott åliggandet att tillkännagifva Preussens beslut om iakttagande af neutralitet, utan att de dessutom hade uppdrag att framställa nya fredsförslag. Dessa förslag skulle närma sig dem som Preussen sjelft, då de i Wien framställdes från ryska sidan, hade hjelpt till att förkasta. Sjelfförnekelsen hade då varit fullständig, och man trodde att junkerpartiet räknade på de vestra makternas harmfulla afslag för att åter drifva Preussen närmare åt Ryssland. Till stöd för denna sista supposition erinrade man att de ryska Junkrarne hade tagit fasta på några olycksaliga ord som i London och Paris undfallit vissa officiella munnar, rörande det beroende hvari Preussen oc Österrike hittills ansetts stå till Ryssland. I hvad som rörer ett fredsförslag är man ännu inskränkt till gissningar, och jag anser det onö ligt att här ingå på alla de diplomatiska klyftigheter som man bär omkring i detta afseende. Men alldeles säkert är att Preussen vägrat underteckna den ofvannämda engelsk-franska konventionen. Detta är alldeles tillräckligt för att rättfärdiga den sensation, som vår regerings politiska omkastning väckt i alla sinnen. Ni känner redan af tidningarne den interpellation som grefve Shewerin ;j andra kammaren ställde till regeringen, och hr von Manteuffels svar derpå. Ni skall tillåta mig att återkomma dertill längre ned, och att till en början söka klart beteckna den närvarande ställningen, oafsedt den parlamentariska demonstrationen. Regeringens tidningar, förskräckta öfver den allmänna förtrytelse som det nya neutralitetsbeslutet hade uppväckt, bemöda sig att försvara hr von Manteuffel på ungefär följande grunder: Hr von Manteuffel har aldrig önskat annat än neutralitet. De som ansett honom böjd för ett aktift anslutande till den engelsk-franska alliansen, medelst en krigisk operation, hafva tagit sina inbillningar för verklighet. Det är sannt, Preussen har undertecknat Wienerprotokollen, som gåfvo orätt åt Ryssland och rätt åt de väl befogade försvarsrustningar, till hvilka Porten måste aga sin tillflykt. Men Preussen har undertecknat dessa protokoller under den förutsättning att freden skulle upprätthållas och för att upprätthålla den, och har aldrig förbundit sig att exequera dessa protokoller derhän itt krigiskt uppträda mot Ryssland, eller nåsonsia lofvat de vestra makterna en aktiv medverkan. Härpå har den oppositionella och oberoende pressen svarat ungefär följande: 1) Frankrike och England hafva icke fordrat ett aktift medverkande i händelse af krig, men för att vara förvissade om meningen och afsigten med den jreussiska neutraliteten hafva de begärt att Berlinerkabinettet skulle, under närvarande. omständigheter, fortfara att erkänna de rättsgrundsatser som