IUere CA oo MJellal, all UCU HaROLNSIN BJOrt. Omedelbart efter riksdagen sammanträdde åtei reformsällskaperna, dervid många af representationsreformens veteraner, t. ex. grefve Anckarsvärd, hr Richert, m. fl. aktade liberala politiska karakterer, slöto sig till det af konungen framlagda förslaget, i den tanka att mar borde dervid hålla sig fast på det eljest oroliga hafvet och de stridiga meningarne i denna fråga. Den liberala pressen, såväl i hufvudstaden som i landsorten, om än till sina hufvudtendenser mera demokratisk, förenade sig äfven tid efter annan i samverkan derför. Men i samma mån som pressen och opinionen började blifva ense om operationerna för förslaget, funno hofvet och byråkratien nödigt att låta sina planer deremot framträda och utveckla sig, hvilket var desto lättare som man lyckats vinna tronföljaren på sin sida, och han med ungdomens hela ifver tog sig motståndet an. Så stodo sakerna då konungen den 7 Juli 1850 anträdde sin resa från Sverges hufvudstad till brödrariket. Tiden ansågs dock ännu förmodligen icke inne att förneka det liberala förslag, som två år förut hade blifvit framlagdt. Ja vi vilja till och med tro, att den innersta tankan, ännu då var varmare för förslaget än pluraliteten af konseljen, framför allt konungens främste minister, som likväl försett detsamma med garantien af sitt namn, fastän förmodligen under enahanda hemliga förbehåll som den pifviska biskopen Brask, helig i åminnelse. Denne minister gick således allt mer och mer lamt till väga. Han hade redan allt för länge dröjt innan han gått i författning om den af K. M:t anbefallda tryckningen af de infordrade statistiska uppgifter, hvilka skulle åskådliggöra resultaterna af det hvilande förslaget, hvarefter äfven, enligt konungens särskilda befallning, en sammanfattning blef utarbetad af förslagets bestämmelser och grundero. Denna åtgärd var också egentligen den både första och sista, som å vederbörandes sida vidtogs för att deråt bereda framgång. Men äfven i detta hänseende gick man så oförsvarligen likgiltigt till väga, att nämnde lilla upplysande skrift, hvilken väl ex officio blef före riksdagen spridd i landsorten, d. v. s. skickad till landshöfdingarne, deremot icke blef vid riksdagen inom riksstånden utdelad till de representanter som skul:e afgöra ärendet, utan lärer det, för sådant ändamål, på statens bekostnad, tryckta antal exemplar ännu ligga qvarigod ro inom någon sf justitiedepartementets skräpgömslor. Besynnerligt nog blef i stället, åtminstone på riddarhuset, utdelad en sarkastisk kritik elle egentl gare ett pasqvill öfver det konglig förslaget. Emellertid hade symptomer visat sig, hvilka bragte allmänheten att tvifla på allvaret och uppriktigheten i denna fråga, Det i alla hänseenden ovärdiga uttryck af missnöje, som i anseende till deltagande i ett reformsällskaj gaf sig luft genom en förtjent officers inon artilleriet i Götheborg förbigående till batterichef, företedde häruppå ett lika sorgligt son föga hedrande bevis, ehuru den ännu ovärdigare åtgärden att från embetet skilja den innehafvare af en hög militärfunktion, som endast haft den svagheten att fullgöra vederbörandes konfidentielt tillkännagifna önskan eller vink (hvilken väl kunde tydas som en befallning), ådagalade, att man ännu icke vågade helt och hållet afkasta slöjan. Efter konungens återkomst från Norge i Oktober 1850 gjordes emellertid ingen hemlighet af att man, länet ifrån att understödja. eller ens önska framgång åt sitt eget förslag, tvärtom ifrade för att det skulle falla med sö mycken eclat som möjligt, och de få bland konseljens ledamöter, hvilka voro förslagets uppriktiga vänner och som tillika tyckte att pkungsordets icke borde alltför lättsinnigt bry tas, förlorade allt mer och mer terrängen. Den likgiltighet, hvarmed detta vigtiga ämne behandlades, öfverskyldes föga för ögon, vana att se, af några fraser i trontalet till de sammanträdande ständerna, uttryckande den säkra tillförsigt, att Sveriges gode herrar och män gkulle åt denna fråga egna den sorgfällige granskning och mogna pröfning, hvartill de ras kärlek till fosterlandet och deras upplypsta nit för dess dyraste angelägenhet måste dem manavn, utan att man ens med ett ord: antydde ena uppmaning, en önskan eller en: en förhoppning om frågans lyckliga lösning ! genom ett bifall till det af konungen afgifns förslaget. Icke heller lyckades det att jus: ingifva tron på den v,krafto och det modn, hvarmed regeringen ville handla i denna fråga eller förvilla ens de mest enfaldiga i afseende på regeringens ställning till sitt förslag och detta sednares till opinionen, att genom hr krigs-: ministern trupper från närgränsande provin: ser blefvo hit beordrade, för att vara till hands och skydda hufvudstadens laglydiga invånare från befarade poroligheter,, under de dagar förslaget skulle förekomma till afgörande, i: den händelse detta skulle fallas eller kanske; bifallas (2); man kan icke så noga veta, hvil-ketdera som kunde vara den. rätta funderingen med denna mesyr, som på sin tid väckt. en så till löje gränsande uppmärksamhet. Dem som voro närmare bekanta med de inre förhållandena i denna sak förvånad: det ej heller, att det högvigtiga ärendet bletl. behandladt med en snart sagdt exempellö:: brådska. så att konstitutionsutskottets memorial angående detta ämne, som vid innevarande riksdag icke förekom förr än den 151, tistlidne. Februari, eller tre månader efte ls riksdagens utblåsning, då bordlades omkring tre veckor (den 7 December: 1850) och afgjordes en månad och två ddagar efter samma tid midt under den brirnnande motionsterminen, och föga mer än 14 dagar sedan Kongl. Maj:t till statsuttskottet aflemnat in nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof. Ja, ifverm var i detta fall å häftig, att d. v. landtmarskalken, friherre 1 H. Gyllenhaal, tillät sig en alltför uppenbar fverträdelse af grundlagen, genom att förväfva både bordläggning och remiss till utkott af en utaf frih. W. F. Tersmeden, med töd af sista momentet i 81 S regeringsfornen, väckt motion angående uppskof till nästöljande riksmöte, med pröfning af det hvi-l. ande representationsförslaget — en procedur. ss 2 —