Aftonbladet – 13 mars 1854, sida 2

var ej en viss poetisk fläkt: man finner en! xomponist med studier, routine och säker orkesterkännedom; och en i vår tid stor, ehuru sig sjelf negativ förtjenst hos detta verk är frånvaron af allt koketteri. Hr G. synes hufvudsakligen hafva tagit Mendelssohn till förebild, i afseende ej blott på hans förtienster, utan ock på hans svagare sidor. Hit räkna vi isynnerhet hr G:s periodbyggnad, som för den vid musikalisk analys ovane åhöraren gör hans musik nog svårfattlig. I stället för att nemligen bilda tydligt framträdande, bestämdt afskiljda perioder, som åter hafva sina rytmiska underafdelningar, låter han de stundom långsträckta perioderna så sammanlöpa, att öfvergångarne ofta blifva nästan omärkbara, hvilket ger det hela ett oklart utseende. Detta förhållande, som betydligen förminskar verkets totaleffekt, är märkbarast i andantet; minst deremot i den originella menuetten, som med sin mazurkastil tillika förenar en viss nordisk folkton. Denna sats, jemte allegrot, som ej saknar karakteristisk färg, anse vi vara verkets bästa del. Finalet deremot är till sin form alltför kaotiskt, till sitt innehåll alltför öfverlastadt af intetsägande figurer, för att tillåta någon analys. Det hela eger onekligen vackra partier, men framställer ej någon klart genomförd grundtanke, som efter verkets åhörande framträder i bestämd koncentration. Båda symfoniernas exekution var både till ensemble och nyans förträfflig, och förutsätter ett studium, som i lika mån hedrar kapellet och dess nitiske chef. t Sångnumren ur Wilhelm Tell, som förr varit gifne uti Harmoniska sällskapet, hördes med mycket intresse. I afseende på utförandet nämna vi företrädesvis sopranarian, som af m:ll Michal sjöngs med verkligt mästerskap. Ensemblerna gåfvos ej alldeles med den erforderliga energien, hvartill hr Strandbergs ännu ej öfverståndna halssjukdom isynnerhet torde hafva bidragit. Att hr S. under sådane omständigheter icke undandrog tillställningen sin medverkan, innebär för öfrigt en ganska hedrande sjelfförsakelse. — Kören förmådde ej genomtränga den bullrande instrumentationen, hvarföre korpersonalen torde vid operans representation i höst erfordra en betydlig förstärkning. — Ouverturen har säkert aldrig förr härstädes gifvits med så mycken kraft och eld; sista allegrosatsen togs ock i ett tempo som försatte de utförande temligen nära det möjligas gräns.