Aftonbladet – 9 mars 1854, sida 2

mitteens sida hade ingenting blifvit anfördt som kunde förändra de åsigter hvarje representant bildat sig, sedan frågan blef lagd på bordet. Hvad opinionen angär, så är den alldeles bestämd; saken varför längesedan :omtaladveh-salla voroa för: bevillningen, hvarför ett uppskof icke skulle tjena till nägonting. Afven Bagger, U. Motzfeldt och Stabell talade emot Nissens uppskofsförslag, som deremot försvarades af Krognes. Tullkassör Lange uppmanade derefter de båda talare som önskat uppskofvet, att låta församlingen veta hvad det vore för upplysningar de ville ha, eller hvad det vore som kunde göra, att de om ett par dagar kunde bedöma saken från en annan ständpunkt (de hade nemligen båda förklarat att de skulle rösta för betänkandet om det nu komme under behandling). Det funnes icke den ringaste gnista af tvifvel, att man ju i hvarje händelse kommer att rösta för de 300,000 spdr; men om förhällandet är sådant, vore det besynnerligt att uppskjuta saken, hvilket dessutom skulle sätta dess behandling här i en obehaglig dager i brödrafolkets ögon. Nissen hade icke haft tillräcklig tid att sätta sig in i kommittebetänkandet, så att han icke kunde gifva de af Lange äskade upplysningarne; hans hufvudändamäl med uppskofvet vore att verka lugnande på det norska folket. Lange bemötte ännu en gäng hans yttrande och visade att ju mera man betänker sig, desto flera betänkligheter väcker man rundt omkring i landet. Det samma visade Hannestad, som gjorde uppmärksam på, att allmänheten vore sä noga bekant med saken att man redan för längesedan hade hört den nu begärda summan offentligen omtalas. Men Nissen påstod att han först i detta ögonblick blifvit bekant med saken och han ansåg det äfven betänkligt att ordet nintill, som nämnes i departementets betänkande, blifvit i kommitteens betänkande utelemnadt framför 300,000 spdr. Det kunde ju vara en möjlighet att icke hela summan skulle komma att behöfvas. Augustinussen visade nödvändigheten af att genast sätta regeringen i ständ att träffa anstalter till neutralitetens upprätthållande, och alla meningsberättigade, d. v. s. de som med uppmärksamhet följt händelsernas gäng, måste finna ett uppskof mycket oklokt. Lie omfattade Nissens förslag, emedan han gjort den erfarenheten, att det sällan händer att man ådrager sig ansvar derigenom att man betänker sig. Vid anställd votering blef det med 103 röster mot 4 (Nissen, Lie, Jaabek och Krognes) beslutadt att genast taga saken under behandling. Derefter började debatten i hufvudfrågan, hvarvid dock ingen enda talare yttrade sig emot bifall till betänkandet. Hr Olsen förfrågade sig hos presidenten, om kommitten hade betraktatsig i besittning af samma bemyndigande som det hemliga utskottet på svenska riksdagen, och om det i sådant hänseende fått upplysningar af riksståthållaren eller regeringen. Presidenten fästade uppmärksamheten derpå, att det ibetänkandet uttryckligen vore nämndt att kommitteen haft tillfälle att se de aktstycken som stå i sammanhang med saken. Med afseende på frågan derom, haruvida kommitten betraktat sig som hemligt utskott, ville han anmärka att kommittten endast hade sökt de upplysningar som den ansäg sig förpligtad att inhemta och att den alltså hade betraktat sig såsom hvarje annan kommitte. Olsen yttrade att ehuru han icke ville rösta emot betänkandet, trodde han doek att sakens grundlägsehliga behandling vore mycket tvifvel underkastad, ty om kommitteen hade fått upplysningar som de andra saknade, skulle 92 storthingsmän komma att rösta i blindhet, och enligt norska grundlagen gär det knappt an att stödja ett kommittebetänkande på dokumenter som ingen annan kan få se. Han ansåg det derföre nödigt att göra det förbehåll, att man icke vidare skulle begagna detta sätt at: gå tillväga, hvarigenom storthingets myndighet utsattes för att bli paralyserad. Presidenten medgaf att det låge åtskilliga svårigheter i dessa förhållanden; men sådana saker kunde näppeligen behandlas på annat sätt än genom en, naturligtvis af storthinget sjelf vald kommitte, till hvilken det hade förtroende, då det faller af sig sjelf att diplomatiska akter kunna vara af sådan beskaffenhet, att de icke böra meddelas ett så stort antal, som mer än 100 personer, huru mycket förtroende man än hyser för dem. För öfrigt anmärkte han, att äfven om han icke haft de upplysningar som han hade fått såsom ledamot af kommitteen, skulle han dock röstat för bevillningen. K. Motzfeldt menade, att det vore ett komplett missförstånd, om man trodde att kommitteen handlat såsom ett hemligt utskott. Den skulle icke ha fullgjort sin pligt, om den icke sträfvat att skaffa sig alla de upplysningar som kunde åstadkommas. Det var ju äfven uttryckligen sagdt i den kgl. propositionen, att man kunde få upplysningar; dessa hade man sökt och erhällit. För öfrigt ville han fråga den representant som klagat öfver kommitten, hvad han ville att man skulle göra i den händelsen att alla representanterna, hvar för för sig erhållit upplysningar, som de icke kunde meddela, men som mäste ha ett afgörande inflytande på deras vota. Ville han mähända, att man, derföre att man vore nödsakad att tiga, icke skulle göra nägot afseende på dem? Till slut fästade talaren uppmärksamheten derpå, att de protester, som nu framkommit, hade bordt framställas då Knudsen gjorde sitt förslag om nedsättande af den speciella kommitten, som han då uttryckligen förutsatte skulle be klädas med myndighet att inhemta alla nödiga upplysningar. Detta bekräftades äfven af Knudsen. Derpå invände Olsen, att han icke velat göra kommitteen några förebråelser, utan blott velat päpeka det grundlagsstridiga i att:vilja bygga ett beslut på premisser, som ingen känner. Han ville blott fästa uppmärksamheten härpå, för att föranleda nägra bestämmelser i ämnet. Han menade, att storthinget väl hade kunnat behandla saken för slutna dörrar. Presidenten ansäg detta ha varit underkastadt stora praktiska svårigheter; ehuru han icke hyste något tvifvel om nägon storthingsmans tystlätenhet, så fann han sig dock icke betryggad med att i saker af verklig diplomatisk vigt anförtro sig åt 107 personer; det vore dock ett mycket stort antal, då det är fråga om att hälla en sak hemlig. Dietrichs yttrade sig ungefär i samma rikt: ning som Rolf Olsen. Han hade varit missnöjd med hela behandlingen och i synnerhet med ståthällarens utskott. När man är vald att taga säte på thinget; så bör man äfven vid fattande af beslut stå på sina egna ben och ieke blindt lita på andra. Han kunde icke se, att någonting vore i vägen att upplysningarne meddelats åt storthinget. Dä ministeren i England vill hå en bevillning genomdrifven under dylika om: ständigheter, så antingen framlägger den alla dokumenter för parlamentet, eller förklarar att den för ögonblicket är hindrad att göra det, men att det ofördröjligen skall ske; aldrig kommer det i fråga att nedsätta någon hemlig kommitte. Lange anmärkte, att den föregående talaren kunde vara en duglig sterthingsman, men att det vore bestämdt säkert att han vore en klen diplomat. Det vöre en besynnerlig moral som man kunde draga ur hans föredrag, den nemligen att Storthinget heldre borde vara i komplett okunnighet om saker; som icke kunna framläggas för hela thinget, än att sätta förtroende till ett antal: män; som det sjelf utväljer. Härpå svarade Dietricks, att han icke vore diplomat och icke heller vald såsom sådan; att han heldre ville att ingen af Storthingets ledamöter skulle känna de hemliga dokumenterna, än att de skulle följa andras åsigter, ty detta vore ovärdigt för ledamätarna af an nättangalföredrlinget I Mats feldt att dat