Aftonbladet – 9 mars 1854, sida 2

— ————— r——————— —— — — mevvevemvevemmnsmm ed man, är ej mer än ett ark pergament, Det kan jag väl kosta på henne. TIONDE KAPITLET. Prins Fredriks afskyvärda företag att låta ryssarne härja Sverges östra kuster påskyndade, om ej afgjorde, Stobges och fru Langenbjelms äktenskap. Då hennes beklagansvärda vän på sin dödsbädd lade hennes band i öfverstens, hade hon i första öfverraskningen och betagen af medlidande lofvat att blifva hans maka; men ju mer tiden närmade sig till detta löftes uppfyllande, desto mer intogs hon af en oförklarlig aning att detta äktenskap ej skulle blifva lyckligt. Flera gånger hade hon sökt bryta förlofningen; till och med sedan hon kom till Stockholm hafva vi sett henne framställa sina betänkligheter emot denna förening, Men öfverstens varma böner, äfvensom fruktan för det förtal, som skulle drabba henne om hon bröt sin förbindelse, förmådde den annars så beslutsamma qvinnan att nedtysta sin oro. Vid sin dotters död förklarade fru Langenhjelm, att hon först vid jultiden skulle träda i brudstol. Men då Fredrik genom Ulrika ej ville sluta fred med czaren, utfärdade denne en ny krigsförklaring. Stobee, som fann att kriget åter stundade, bönföll att fru Langenhjelm måtte vid altaret räcka honom sin hand, och om hon ej gjorde afseende på bans böner, hans kärlek, — att hon åtminstone måtte skänka hans son en mor, i händelse den ånyo utbrytande striden skulle beröfva honom en far. Omsider gaf hon, ehuru efter mycken tvekan, sitt samtycke; hon hade alltid önskat att deras bröllop i lugn måtte firas, antingen på hennes egendom eller ock i Skåne. Men att på en fremmande ort, under en tid full af oro och bekymmer, då hvar och en längtade efter frid, för att läka de. sår, som det långa förderfliga kriget slagit... då man -knappast hunnit glädja sig åt hoppet derom, innan stridens fasor på nytt hotade att utbrista; — att under dessa oroande auspicier knyta nya band, uppfyllde hennes själ med bäfvan och ångest. — Jag klandrade Christinas svaghet och är sjelf lika svag; hon hade åtminstone en ursäkt i sin ungdom, då jag . .