Aftonbladet – 9 mars 1854, sida 2

—— MM 5555-0909 90qqqTTLGLBRN9SSTSTSRSSSSOSSSSRmmSmnsass,s Hennes farhågor ökades vid tanken på de sammanbragta barnens möjliga framtid. Huru ofta hade ej dödligt hat och giftiga processer uppstått ur dyliika förhållanden? Med yttersta möda förmädde hon döjlja sin oro för sin tillkommande man, och gladt och småleende besvara hans hviskning: — Farväl, min älskade Carin! Jag går för att uttaga lysning! j Catharina stod qvar på samma ställe och såg efter den bortgående, — Få är då steget oåterkalleligen taget — sade hon nästan högt. — Gud i himmelen, måtte det hafva skett i en god stund! Barnen stojade nog högljudt, men fru Lamgenhjelm märkte det icke, Tankfull satte hon sig på soffan och stödde hufvus det mot handen. Hvart flögo hennes tankar, under det hon i flera minuter satt försänkt i ett djupit begrundande? Ack till längesedan förflutna tider, då hon,, ännu en ung, skön och älskad fästmö, rodnande och mned klappande hjerta såg sin far aflägsna sig med fäistmannen för att söka kyrkans bekräftelse af en förenings, som sedan blef en af de lyckligaste på jorden. Nu wrar för ans dra gången ett dylikt tillfälle inne. Men i dag var det ej en far, det var hon sjelf, som — för att nyttja en agterm — gaf sig i mars våld; endast henne tillkom mu ansvaret. Så satt hon grubblande, då hastigt tyska klockorna började spela en dödspsalm. Hon spratt till. Plötsligt rrinrade hon sig att i grannskapet af det hus, som hon vebodde, cen fru skulle föras till grafven, — ett offer för n tyrannisk mans elaka behandling. Hon sprang upp och blickade ut; det sorgliga tåget skred långsamt fram satan utföre, och befann sig just under hennes fönster; venne små gossar gingo i sorgledet. Deras ålder var så späd att de ej ens kunde fatta sin förlust. Mannen pemödade sig förgäfves att forma sina anletsdrag till det ulvar, som stundens högtidlighet fordrade. Hlyckleriet örmådde knappast maskera hans känslor. (Forts. följer.)