Aftonbladet – 17 januari 1854, sida 1

stjäla dem. Dessa här ha hvarken huld eller skygd och det är af barmhertighet jag åtagit mig dem. Men nu ber jag herrskapet lemna rummet. Cecilia kan stadna qvar hos sin syster och hjelpa Elsbeth i säng ... Se så, kom nu ... Men till hennes stora förundran steg Stebge framför henne och tvingade henne derigenom att qvarstadna. — Hvad ni sagt kan vara sannt, men jag är dock mera böjd för att tro motsatsen ... Kort och godt, dessa barn måste ha ett namn och ni måste bevisa cr rättighet till dem. Madamen darrade både af fruktan och vrede. — Hvad angår det herrn? — utbrast hon. — Det angår hvarje hederlig menniska, då hon ser två värnlösa barn, prisgifna åt grymma misshandlingar och möjligen äfven åt förnedrande laster .... Derföre, bekänn sanningen! Eljest går jag genast tilll öfverståthållaren. Under detta samtal hade Gyllenroth skwrit tänderna af raseri. — Var det väl derföre jag förde hit honom, att han skulle rycka denna dufva ur mina händer! — mumlade han. — Förbannelse öfver den godtrogne narren! Med ansträngning kufvade han sin vrede och yttrade med konstladt lugn: — Kära bror, har du glömt ordspråket: den som kommer vid det orena, fläckar sig ..-. — Tillåt mig att svara med ett annat språk — sade Stobee kallt. — Dem renom är allting rent. — Men hvad skall folket säga ... — Man må säga hvad man vill — afbröt öfversten. — Ingenting i verlden skall förmå mig att öfverge dessa olyckliga, dem jag föresatt mig att rycka ur detta näste ... — Nåväl ... om så är, så tillåt mig att uppgöra denna affär med madam Hofverberg. Jag hoppas kunna arrangera saken till ditt fullkomliga nöje. Och utan att afvakta svar tog han madanmen i armen och lemnade med henne rummet. Stobee, som nu var ensam med sina beggge skyddslinar, såg sig omkring i det-eländiga och osnnygga kyffet. ecilia, som märkte denna mönstring, blef rööd som blod.