Aftonbladet – 17 januari 1854, sida 1

ee MS oo AR OM ST EES 7 PAS Sr IRMA NRA SPEER sär en fiende, som ständigt är färdig attt förbinda sig med de fiendtliga makterna i Ihans yttre skickelser, och som derför ständiggt fordrar hans vaksamhet och måste bekömppas, likaså har hvarje sambälle inom sitt egett sköte ett osynligt Ryssland, en bundsförvandit till godtycket och våldet, en hemlig fiendee till frihet och menniskorätt, som outtröttligt, om äfven omedvetet, arbetar i enahanda riktning med det synliga czarväldet, och som af hvarje red lig medborgare måste i hvarje ögonblick bekämpas med sedliga vapen. Den yttre striden mot härmassor går hand i hand med den inre kampen mot systemer.. Så förstå vi de profetiska häntydningarne om: en strid utan like, hvari millioner skola ordna sig under sina fanor. Förgäfves har den från: czarriket utgångna reaktionen i snart ett lust-rum spunnit sina masker kring den gamle: verldens nationer; folkens anda är ej död;: fastän den synes slumra. Det första vapen. dånet skall väcka den, och i föryngrad kraft skall han uppstå, ej för att omstörta, utan för att grundlägga frid, ordning och sambhillig lycka. De år af allt slags yttre och inre våld, af kränkningar och oförrätter utan like, af det fräckaste hån mot de heligaste fördrag och det tygellösaste vanhelgande af de dyraste eder, som ligga närmast bakom oss, skola ej: vara förspillda för folkens uppfostran. De: bafva hunnit lära att skilja melian ord och: sak, mellan religionens och ordningens sanna: väsende och deras af våldet, menederiet och! eröfringslystnaden så skändligt missbrukade: namn. Och sjelfva dynastierna borde väl hafva också lärt någonting, som de icke ge-: nast kunna glömma. Czar Nikolaii är en god läromästare. De regeringar,, säger den engelska Times, som förlitade sig på hans beskydd såsom den stora kämpen för freden: och den borgerliga ordningen, hafva af hans; laglösa angrepp mot Ottomanska väldet fått: lära, att de måste se sig om på annat håll efv ter bistånd mot den hemsökelse för hvilken: han blottställt dem, och skulle det krig son han har frambragt öfver Europa blifvalångvarigt eller vidt utbredt, skola de finna att nationerna endast då äro starka och trygga när regeringarnes politik har gjort sig till ett med folkens viljan. I det vestra Europas stater tyckas också regeringarna ändtligen hafva insett. detta. Det är Ludvig Napoleons, och kanskie Europas lycka att han genom alla sina förrhållanden, och isynnerhet genom sitt äktenskap, står utom kretsen af de gamla, med ryska hofvet närmare eller fjerran befryndade dynastiska intressena. Hans förmälning med mlle Montijo var hans andra statskupp, denna gång riktad mot legitimiteten, en statskupp som gjorde honom moraliskt mäktigare än den första gjorde honom politiskt. Hans makt är i grunden demokratisk, och på massornaas bifall beror dess fortfarande. Han har ingga purpurborna skyldskaper och inga intressen gemensamma med deras. Frankrike uppbär honom så länge han representerar dess lynne, dess vanor, önskningar och äregirighet. Och i detta ögonblick fordrar franska folket krig mot rånaren af Donauländerna och försvar för sin gamla allicrade, den turkiska sultanen. Napoleon är beredd, om ej alla tecken svika. Hans flottorligga slagfärdiga i Svarta hafvet; landtarmåerna äro rustade ach varna f af importerade lifsmedel. Bnder sådana indligheter k det ha något att botxd ms tidnings öppet predika korståg mot nysstamd, att ha ran sjelf vid nyårsuppvaktningarne i Turlerieraa sade till Portens sändebud: mina syrmpatier och mitt bistånd äro med er herre,, occh att hans ministrar och generaler samma dlag lyckönskade de dem uppvaktande officerskårerna till de tillfällen, hvilka snart skulle för dem öppnas att på slagfältet skörda sig vapenära och segerbelöningar. I England har den allmänna, genom pressen och vid de offentliga mötena uttalade sinnesstämningen länge fordrat ett aktift uppträdande till svar på Donaufurstendömenas besättande af ryska trupper; affären vid Sinope göt olja i elden, och hatet mot den Aberdeenska ministeren har nått en uttomordentlig höjd. Förbittringen inskränker sigg emellertid icke till ministrarne, utan träffaar djupt och blodigt rikets högsta personligheeter, hvilka opinionen nyss så att säga burit på sina armar. Utan skonsamhet framdragas nu pirins Alberts inkonstitutionella förbindelser med utländska ministrar och regerande personer, och hans ofosterländska och trångsinnade bemödanden för des. k. Coburgska familj-intressena. Man diskuterar, vid möten och i tidningar, ministerens och hofvets obetänkta ömhet för den s. k. franska -fusionen eller försoningen mellan de båda grenarne af den fordna franska konungafsmiljen, en byggnad hvarpå de abseluta hofven länge och arbetsamt tinarat efter czarens ritning. Detta och myckett annat har betänkligt förändrat opinionen för: drottningen i landet. I stället för de lifligaa hurraropen höres nu, der hon färdas fram,, ett dystert knot, och, enligt hvad tillförlitlliga resande berättat oss, ser man ofta hennes och hennes — ——-——— ——— --AA 2 X2