Aftonbladet – 13 januari 1854, sida 2

skilda, hvilka falla offer för deras ränker ... Jag vill ej nämna mina och mina kamraters lidanden, ehuru dessa varit hårda nog, ej tala om Stenbocks pinende till döds, ej om Hermelins mord eller Pipers ohyggliga fångenskap. Vi voro tjenstemän och måste stå eller falla på vår posts Men låtom oss ta i betraktande alla dessa oskyldiga, som utan att bli hörda, ... utan deras ejgen förskyllan få gå i mellang:ft, som en sex örs slant, och genom ett streck på kartan beröfvas frihet och försämkas i slafveri. Mine herrar! De hafva sjufa!lt förtjenihelvetet som, för att störta en kung, så handla. Efter et: ögonblicks uppehåll tillade hn, utan att ge akt på den märkbara förlägenhet hvarmed Taube och Gylienrota vexlade blickar; — Och likväl lyser genom deita mö:ker en hoppets stjerna, hvilken dock genom Car.s död skule försjunka i den djupaste natt. Jag har i våra olycktiga Östersjöprovioser, dem jag under min flykt genomvandrat, funnit män, hvilka, sedan de förnummit kovung:ns ät komst och att han, liksom genom ett trollsag tyc framkalla en armd, fattat hopp stt åter sorm bröder och medborgare kunna räcka oss hander. Mea alla des utsigter bero på Carls lif. Faller han, så äro dess: provinser oäterkalleigen förlorade . .. Derför kunnen j sj-lfva bedöma min smärta, då jag hörde eder föj utsätta Carls död såsom säker. — Hvad säger öfversten? Ej såsom säker utan såsom möj!lg. — Herr baron! Att oupphörligt förutsitta möjliga olyckor såsom. afgjorda, är att frammana dem. Dmörka makter, som så begärligt lyssna på menniskan i henns obevakade ögonblick, hånie och göra hennes olycksbås dande ord snart till verklighet, — Men, min vän, skall man ej då plsner uppgöras äfvea taga en möjlig förlust i betraktande? — Utan tvifvel, och jag vill till och med medgifva att det varit vår konungs största fel att i sna planer aldrig beräkna en motgång, Men nu kan nan ej längre beskylla bonom derför. Alla hans anstalta och företag vittna om klokhet och försigiighet. Om lan nu äfven förenar dessa egenskaper med sin utomordentlga tapper. vt och sin oskrymtads Gudsfruktan, så skall han, framt ej ol,ckan eller förrädvriet förkortar hans daga, utan tvifvel snart nog återföra Sverige till sin fordna mky? Ett hånleende spelade på Taubes läppar vid dessa Ör verstens ord, (Forts. följer.)