Aftonbladet – 13 januari 1854, sida 2

llmän, dock af många delad, att tullen på ylleväfiader skulle kunna borttagas mot det tillverkarne på itt fabrikat finge ett sädant skydd att de kunde fortara med sin handtering. Men denna förändring borde ridtagas i sammanhang med borttagande af tullen vå lifsmedel och råämnen. Tyckte dock ej att förrållanderna genom denna proposition blifva så mörka som man framställt dem. Hvad angick den omtaade minskningen i klädestillverkningen de sista åren, så hade väl detta sin riktighet, men man borde ihågkomma huru betydligt den hade stigit de nästföregående åren. I afseende på sparrar, påstod talaren, att man i Norrland önskat, om ej förbud, dock en tull som verkade detsamma. Påstående slutligen, att genom den föreslagna tullen på kött, afgiften derå verkligen blir till hälften nedsatt. Hr Wern anmärkte, att det ej kan undgå någon att de, som tillförene yrkat förbudens bibehållande, numera betydligt förändrat ton. De erkänna att förbuden ej bätat dem till något. Prohibitisterna hafva sagt, att blott förbuden finge en liten tid fortfara, skulle deras handteringar uppblomstra. Motsatsen hade troligen inträffat, eljest skulle det ej låta så som det nu gör. Ett annat skäl till den nya åsigt som gjort sig gällande, är äfven de följder, sem i andra länder visat sig uppstå af det fria utbytet, och huru vi med våra prolbitiva stadganden allt mer blifva efter och få svårt att konkurrera. Men i stället för förbud har man nu börjat yrka på stabilitet. Orsaken härtill kan ej sökas annorstädes än i ett djupt misstroende till dem, som yrka ett friare system. Det synes som man, i samma mån dessa friare åsigter mer och mer blifvit nationens, i samma mån visar man större misstroende än tillförene. Det är som ville man säga till de fria grundsatsernas förfäktare, på er kan man ej lita,. Tal. trodde att nationen skulle göra dem mer rättvisa. Erfarenheten rättfärdigar åtminstone ej ett sådant misstroende. Sedan förbuden på socker, bomullsgarn och porslin borttogos, har det ej saknats yrkande på tullsatsernas ytterligare nedsättning. Tal. trodde ej att man kan pästå, att de fria grundsatsernas förfäktare medverkat till något sådant, och man är i alla hänseenden fullkomligt oberättigad att anse dem säsom industriens fiender. Talaren trodde ej att den plan till stabilitetens vinnande, som man nu uppgjort, skall kunna göra sig gällande. Det enda, som verkligen kan ästadkomma stabilitet, är klokhet vid tullsatsernas bestämmande, och finnes den, uppstår hos nationen intet tvifvel om deras bestånd. Man bör ej glömma att varsamheten är en underafdelning af klokheten. Att fastställa tullsatser på 10 är skulle ieke hafva någon annan följd än att man uti industriföretag inleder nya kapitaler, och då de 10 åren äro förflutna finner man att denna tid varit för kort för kapitalernas återvinnande. Yrkas då rättvisare tullsatser, kunna de genom dessa konstlade medel i omfattande företag inledda personerna ej utan förlust draga sig urspelet. — Den instabilitet, som man tror sig ha funnit hos ständerna och och som man vill förebygga genom en inskränkning i deras makt, har sin grund i de ständigt äterkommande förslagen ont tullförändringar. Bestämdes tullsatserna en gång för alla med klokhet, skulle sädant undvikas, i stället att man nu genom att vidröra blott en 10 aå 12 artiklar, som ha några förfäktare på platsen, nödgar hvar och en att framkomma med sitt förslag. Med ledsnad fann således talaren, att K. M:ts rådgifvare ej lemnat ständerna den ledning som de bordt; och äfren de, som det här i ständet rörer, undandraga sig att lemna nödiga upplysningar oeh säga sig öfverlåta tullsatsernas bestämmande åt motståndarne. Talaren öfvergiek derpå till detaljerna af det kongl. förslaget. Fann ej skäl vara för handen till de olikheter som blifvit uppställda för olika slag af fartyg. Beklagade att man i afseende på machinerier, vid försöket att undanrödja undantagsförhällanden, i stället vill införa undantagslagstiftning. Talaren kunde ej inse hvarföre man skall uppställa fyra olika kategorier för machiners förtullning och hvarföre de tyngre, som följaktligen i förhällande till sin vigt äro af mindre värde, skulle draga högre tullän de finare. Stadgandet är bra, i fall motivet är att man vill förhindra införandet af det ena likaväl som af det andra, men det hade bordt vara alldeles tvärtom i fall det allmänna bästa varit afsedt. I den föreslagna tackjernstullen fann talaren, lika med hr Schwan, ett gyonande af de stora fabrikerna, hvilket han ej insåg hvarföre det skulle ifräågakomma. Med anledning af exporttullen på sparrar har blifvit sagdt, att eganderätten till skogen är någo: helt annat än annan eganderätt Talaren fann det ganska beklagligt att sådana röster skola göra sig hörda och fann de anförda exemplen ej tillämpliga, minst i afseende på de träd, af hvilka sparrar erhållas. Det finnes många andra sätt att använda dem än att hugga sparrar af dem; de kunna nemligen användas till ved och kol. Utförselstullen på sparrar blir intet annat än ett premium på vedhuggning, synnerligast då man genom förhindrandet af vedimport från Finland uppjagat vedpriserna Kan det vara en nationalvinst att tvinga till ett användande af skogen som lemnar en mindre inkomst? Manga trän äro för öfi så beskaffade, att de i everldliga tider icke blifva annat än sparrar, och hvarföre då tvinga skogsegaren att antingen använda dem till nägot mindre lönande eller ock läta dem ruttna ner. Då skogen står för tätt och behöfver sallras, kan af de fällda träden ej heller erhållas annat än sparrar. Dessutom kan man ej förhindra sparrars utförande från Norrlands och Calmar läns uthamnar och man skall följaktligen meddet nya tullstadgandet endast alstra lagbrott. Slutligen torde trädet, då det efter sekler mognat, ej lemna den fördel som man haft om man huggit ett medelstort träd och derefter planterat eller latit ett nytt uppväxa. Ifrarne för handelsbalansens upprätthällande glömma äfven att de härigenom beröfva landet en exportartikel, som i sin mån bidrager till jemnvigtens upprätthållande; och hvarför skall man alldeles beröfva handeln och landtbruket den inkomst de kunna draga af sparr-utförseln, endast för det att våra efterkommande skola ega lika stora timmerskogar som Yi. Det är i Sverige ofantligt mycket att göra för att främja skogarnes beständ; genom förändringar i vära institutioner, genom att stärka, icke genom att försvaga eganderätten till skogen, så att man icke låter åverkaren få den, men hindrar egaren från att göra sig den till godo; genom en förändring af de stängselstadganden som föröda oändligen mycket mera ung skog än huggningen af 250,000 sparrar, 0. S. V. Flera af ständets ledamöter instämde. Hr Pettersson förklarade sig instämma med hvad hrr Schwan, Kock och Wern yttrat. Hr Asker trodde ingen argumentation kunna skingra den förundran, som denna regeringens proposition väckt. Fryxell har yttrat, awt de lagar som ej kunna efterlefvas äro onyttiga, stundom skadliga, emedan de alstra förakt för lag. Man borde icke ha förbisett detta vid tulltaxans uppgöramde. Dessa direkta förbud och dessa förbud i siffror, som man äflas att bibehålla, hafra alstrat ett yrke som står utom lagen, nemligen lurendrejeriet. Den opinion har derför alltmer gjort sig gällande, att man bör till måttliga dimensioner inskränka det skvdd som vissa nä