Aftonbladet – 13 januari 1854, sida 2

ringar åtnjuta. — Talaren trodde att man ej borde afse från sambandet mellan bränvinsoch tullagstiftningen, och man kunde då af den omtalade kopparhönan få icke ett guldägg utan två, det ena, liberala tullsatser, det andra, lagbrottens undanrödjande. Instämmande talaren i allmänhet med hr Schwan, men synnerligast i hvad han yttrat i afseende på spanmäålstullen. Talaren hade med sista post mottagit en till K. M. stäld, af några och tjugo näringsidkare i Jönköping undertecknad, petition, påyrkande handelsfrihet och förbudens, direkta och indirekta borttagande. Den. hade nu kommit försent för att inlemnas till K. M. och om den blifvit inlemnad, hade den troligen ej heller verkat något; hvarföre, då de deri uttalade åsigternå öfverensstämde med talarens egna, han tiilegnade sig densamma, uppläste den och bad att der måtte få till bevillningsutskottet medfölja. Hr Gezelius skulle vilja instämma med hr Indebetou i de allmänna grundsatser derne uttalat, men trodde dock att lifsmedlen tålt vid :n större nedsättning, hvilken skulle medfört välgöande följder för de mindre bemedlade klasserna. Hr Hasselroth hade uppdrag fråa de städer han representerade att yrka förbudens borttagande och en fri handel. Detta öfverensstämde äfven med hans egna åsigter, och förenade han sig derföre till alla delar uti hvad hrr Schwan och Kock yttrat. Hr Frick bad likaledes att få instämma med hrr Schwan och Kock. Hr Trägårdh yttrade, att han, scm äfven hufvudsakligen delade de äsigter hvilka, i: afseende på den k. propositionen, blifvit uttalade af hrr Schwan, Kock och Asker, ansåg, i strid med en föregående talare, att det ingalunda kan vara rädligt att till mera lämpliga belopp nedsätta tullsatsernt, då genom den större förtullning som till följd deri:f skulle komma att äga rum, förespeglad minskning i statsinkomsterna icke vore att befara, hvaremot man alltid hade att päräkna upphörandet af det -förhavliga lurendrejeriet; och då talaren derjemte hyste den öfvertygelse att ett fortfarande prohibitivsystem i förening med höga tullar, längt ifrån att upprätthålla och främja vår industri, skall i väsendtlig mån undergräfva densamma, bestred talaren för sin del ifrågavarande uppskof innan, som man säger, steget tages fullt ut, önskande att ett sådant steg måtte tagas ju förr dess heller. HAr Berger fann det ganska naturligt att den kongl. propositionen väckt bekymmer och beklagade att flera bland konungens rådgifvare ej förstått uppfatta nationens önskningar och behof. Han instämde med hvad hr Schwan i afseende på de särskilda artiklarne så sakrikt yttrat. Beträffande tullen )äsparrar förenade han sig med hr Wern, men erinrale derjemte huru man i andra länder sträfvar att afsaffa utförselsförbud och huru äfven här den äsigt vid flera riksdagar gjort sig gällande, att utförselsförbuden äro irrationella. Det är derför bedröfigt att finna, det regeringen vill förhöja utförseltullen på sparrar. Åtskilliga talare hafva antagit atttullsatsen är liktydig med förbud och de ha deri gått längre än regeringen, som sagt att hon finner förbud mot all utförsel af denna vara olämplig. Förhäller detsig nu så som nämnde talare uppgifvit, så har regeringen än mer misstagit sig. Åtgärder äro visserligen nödga för att freda vår ungskog, och ingen önskade sätana högre än talaren, men af det nu föreslagna blfve enda följden, att skogsegaren, för att få den riweny af sin skog han tillförene haft, skulle se sig föanledd att hugga flerdubbelt större antal trän än tillbrene. Hr Henschen fann intet ondt uti att utländska manufakturvaror inkommo-i landet, hide derföre ingen betänklighet vid tullnedsättning ocl yrkade framförallt en större nedsättning på lifsmelelstullarne än de af KE. M. föreslagna. Hr Indebetou påminde att man numera infört trakthuggningssystemet i stället för blädning. Hvad en talare yttrat, om skogens afverkning två gänger, låter bra, men skogen tilltager ej alltid lika i sitt kubikinnehåll. Detta tilltagande är litet i början, men störst i trädets 40 a 50 år, och detta är anledningen hvarför skogshushä!larne antagit at träden ej böra afverkas förr än ve nått minst 70 år. Då gallring sker, företages den för öfrigt ej då täden lemna sparrar, utan långt tidigare. Ansäg nelhuggning ej alltid låta sig verkställas der sparrar huggas, ty transportkostnaden på ved blir ofta för tyg, hvaremot det till sparre förvandlade trädets transport underlättas derigenom att en del af detta träd qvarstannar i skogen. : Hr Mechel instämde. Hr fesselgren hade önskat att ipropositionen gått längre och hoppades att bevillnimgsutskottet skall godtgöra hvad som brister. Motsatte sig ej ett friare handelssystem, men önskade att tullen ej måtte sättas så lågt att skyddet försvinner. Erinrade att man nu vill nedsätta tullen på socker oc bomullsgarn och ansåg detta visa huru det står till med den stabilitet som utlofvas. Talaren ville gerna förbudens borttagande, men då bör äfven tullen på lifsmedel borttagas. Hr Schwan visade att genom den föreslagna tullen på kött afgiften derå ej blir nedsatt till hälften såsom man pästätt. Hvad tal. yttrat. om spanmålstullens nedsättning, i samband med bränvinsbränningens inskränkning, hade afsett hvad som bordt ske vid inskränkningens påbjudande förliden sommar. I afseende på hr Hesselgrens anmärkning att tullen på Socker och bomullsgarn nu åter är föreslagen till nedsättning, yttrade tal. att sådant viserligen blifvit af en motionär yrkadt, men tal. trodd: för sin del, att tullsatserna å dessa två artiklar e komma att vid denna riksdag rubbas. — Förklarande talaren slutligen sin öfvertygelse vara, att regeringen ej i förevarande proposition iakttagit fosterlandets sanna bästa. Hr Wallenbery paminde att det dyraste beskattningssätt af alla är tullbeskattning. Till en början drabbar den ejemnt, och hårdast den fattige; och vidare kostar dess indrifvande 20 proc. af hela skattens belopp, hvilket utgör ett afdrag som går för staten förloradt. Derjemte sysselsättas en mängd personer af olika bildningsgrad med uppbörd, bevakning o. s.v., och detta är en nationalförlust, ty de kunde i industriens tjenst bättre använda sina krafter. Men än värre är den moraliska skada, som af prohibitifsystemet framkallas, sättande talaren denna fullt i jemnbredd med hvad i så bjerta ordalag blifvit framdraget i afseende på bränvinsförderfvet. En nedsättning i tullarne skulle vara eröfring åt civilisationen på råhetens gebit. Tal. erinrade om hvad Bastiat uti sin bok Hvad man ser och hvad man icke ser visat i afseende på skyddstullarnes uppkomst, huru preohibitisten funnit det beqvämt att på staten öfverflyttta kostnaderna för den bevakning, som var nödig för att han skulle få i god ro taga en högre betalning fför sina tillverkningar än den, hvarmed han mäst wöja sig om andra fått täfla med honom. Någon billighet fann emellertid talaren hos de industriidkare som yrka en nedsättning i tullen på lifsmedel och medgifva en proportionerlig nedsättning i tullen på den tillverkade varan; men andra deremot skjuta framför sig arbetarnes belägenhet såsom ömmande omständighet för deras eget bibehållando vid allt skydd för sin hand tering, för att vid riksdagens slut kunna återvänd a