Aftonbladet – 13 januari 1854, sida 2

Men han upprepade ännu en gäng med undran: — Är det en vän som gifver mig detta råd? Gyllenroth slog ned ögonen för ett ögonbliek, men återtog slutligen halft skämtande: — Jaha... skilj dig vid henne och du skall få se, horu många flickor och enkor skola springa i kapp efter den vackra, artiga och ännu unga öfversten. Nog mätte det väl iinnas någon Esther, som kan komma dig att glömma denna Vasthi. Men jag ser på din blick, att du vredgas öfver mitt lättsizne. Derföre allvarsamt: glöm den ovärdiga. — Gyllenroth — utbrast Stobee, i det han fattade hans händer och skarpt fixerade honom — jag besvär dig vid vår vänskap, vid allt hvad heligt är, svara mig uppriktigt och sanningsenligt: Är det sannt hvad Taube berättade, att hon... att min olyckliga hustru nästan förskjöts af sin far och öfvergafs af sin familj. En blixt af glädje flög öfver Gy!lenroths ansige ... Aha, det är der, du skall såras, tinate han. Och ban svarade: s — Uppriktigt sagdt, så tror jag icke mycket derpå, Sannolikast är att dim hustru allvarssmt ft at sig i Gyllensten, som alltid hait en viss tjusningsförmåga öfver qvinnohjertat. Men nog ken du väl förstå, att Taube, såsom slägting, skulle söka bemantia historien så godt sig göra lät. Öfversten förstummades. Omsider sade han med qväfd röst. — Om så ör, återstår mig blott att straffa den mnedrige förrädaren. — Kära bror, jag tycker det vore bäst, att med föraktets tystnad strafta så väl förföraren som den förförda. Vid dessa ord genomfor åter Stobåe en anisg om sanna förhållandet. Huru kunde den vara hans vän, som så lättsinnigt talade om hans makas förräderi? ... Huru kunde den vara hans vän, som ville öfvertala honom att ej fordra upprättelse, utan i stället rådde honom att fegt i den nedriges ostörda besittning öfverlemna den ännu älskade? Gvyileuroth, som rigtigt förstod att tyda den eld, som började flamma i Stobges ögon, skyndade att hastigt ombyta ton och lyckades omsider med sitt hala och iustälsamma sätt att ånyo insöfva de vaknade misstankarne. SJETTE KAPITLET. : Öfverståthållaren gjorde ändteligen slut på Gylienroths bryderi. Man började ett annat samtal, hvilket snart,