Aftonbladet – 13 januari 1854, sida 2

RIKSDAGEN. Borgareståndet. Plenum den 11 Januari. (Forts. från gårdagsbl.) Hr Stolpe hörde visserligen till dem som önskade att ett större steg blifvit taget, men var ej bland dem som förtviflade derföre att det tagna steget ej blifvit ett jättesteg. Han hoppades att en sammanjemkning skall kunna ske i bervillningsutskottet, der en af de föregående talarnes talenter oeh insigter stå till hands. Talaren trodde att näåget skydd borde qvarstå. Fann mindre följdrigtig den af en talare uppställda satsen att tullen på spanmål bör borttagas, då bränvinsbränningen inskränkes, ty då detta sednare sker, blir tillgången på spanmål större. — Hvad som blifvit sagdt om sparrar, fann talaren ej heller rigtigt exakt; ty på de trakter der sparrar hugges kolas ej, och kel äro dessutom icke någon export-vara. Inståmmande talaren med hvad hr Indebetou i detta afseende yttrat. Nedsättningen i tullen på jernskrot tyckte talaren vara ett stort steg framät och klagemålen i detta afseende obefogade. Det förefunnes dessutom två skäl till varsamhet i tullfrågorna. Det ena var de hopade motionerna om nedsättning i bevillningen ete., och statsverkets behof äro ej mindre än tillförene. Den finansiela delen af frågan har tagits alltför litet i betraktande. Tullnedsättning verkar visserligen stundom ej till minskad inkomst; ofta tvärtom, men detta är dock ej alltid händelsen. Man har oekså fåstat alltför stora förhoppningar på den inkomst som skulle vara att draga af bränvinsskatten. Talaren erinrade om den gamla sagan om guldhönan som värpte guldägg. Man har visserligen här ej någon guldhöna, utan en kopparhöna, men man väntar emellertid att hon skall värpa guldägg. Det bör dock icke förbises, att hvad man med bränvinsskatten åsyftar är minskning i konsumtionen; men då bör man ej heller hoppas en alltför stor inkomst. Talaren ansåg regeringen endast hafva afsett stabilitet, och lyckönskade sig att ett steg blifvit taget till en, ej hastig men successiv, nedsättning af tullsatserna. Hr Rydin erinrade, att ehuru ständerna länge yrkat på tullreform, det dock alltid, då det kommit från sounds to things, från prat till handling, visat sig så mänga svårigheter att de sjelfve motverkat reformen, och förbuden blifvit -bibehällna. Talaren gillade derföre den varsamhet regeringen iakttagit. Han yrkade dock ej förbudens bibehållande; de kunde framdeles borttagas mot lämpligt skydd. — I propositionen hade ett nytt stridsämne blifvit framkastadt, nemligen den höga tullen på sparrar, hvilken i sjelfva verket innebure ett utförselsförbud och utgjorde således på samma gång ett förbud för skogscgaren att efter godtycke behandla sin egendom. Frågan är nu huruvida detta är rätt eller orätt. Talaren var af den tanke, att det enskilda intresset bör vika för det allmänna, och att lika väl som det förbjudes sillfiskare att ba för fina maskor i sina nät, eller jernverksegaren att smida utöfver ett visst qvantum för att ej ödelägga skogen, eller skytten att skjuta fogel under en viss tid, eller af samma skäl som slösaren sättes under förmynderskap, af samma skäl kan staten stadga inskränkningar i skogsegarens rätt att tillgodogöra sig skogen. Det kunde äfven sättas i fråga huruvida han verkligen eger skogen eller blott förvaltar den. Varande talaren af den åsigt, att blott det sednare är fallet åtminstone med ej fullvuxna träd, enär träden ej återvexa inom en mansålder. Hr Brinck instämde med hrr Schwan och Koek, men ville emellertid upptaga ett under diskussionen fäldt yttrande, att hela landet intresserar sig för industrien,. Talaren trodde så äfven, men detta landets intresse för industrien är ej liktydigt med en önskan om höga tullsatsers fortfarande. I de talrika petitionerna från alla landsändar har nationen uttalat hvad den väntat och hoppats i detta afseende. Huru denna väntan blifvit uppfyld, huru detta hopp blifvit rättfärdigadt visar den kongl. proposition som nu är föremål för ståndets öfverläggningar. Talaren kunde för sin del ieke undertryeka den önskan att den hellre Än att framkomma i detta skiek hade uteblifvit, och trodde han att den kongl. rådgifvare som kontrasignerat densamma ej gjort sig fullt reda för hvad landets väl kräfde. Landets väl befordras ej genom höga tullar och förbud. Ora vi betrakta de industrigrenar som varit skyddade af förbud, eller de som icke varit det, hvilka stå väl högst, de som varit skyddade eller de som aldrig ätnjutit någet skydd? Klädesmanufakturernas öde utgör det mest ojäfektiga svar på denna fråga. Stockholms många klädesfabriker hafva föros a ed aa ör RAR rg RA RK KA RN