Aftonbladet – 17 november 1853, sida 1

RY Ae VV UPPROR den Aberdeenska ministerens bestånd. Den nämnde tidningen yttrar sig på följande sätt: När fremlingar fråga om England är för eller emot Ryssland i dess nu pågående strid med Turkiet, så kan denna fråga endast besvaras genom en annan fråga: menar man med England det engelska folket eHer den engelska aristokratien? Ty på denna frågas besvarande beror äfven svaret på den förra. Om engelska folket i massa kallades till omröstning i denna sak, skulle det med högst få undantag förklara sig emot Rysslands öfvermod, trolöshet och roflystnad: Englands aristokrati, lik det gamla Roms patricier, visar genom sin tystnad att den icke frågar efter dessa saker, och den endast åsyftar att så vidt möjligt undvika att tillkännagifva någon bestämd mening i detta afseende, som kunde nödga den att taga den förorättades parti. Såväl de många styrda som det styrande fåtalet lyda i detta afseende de politiska instinkter, som i allmänhet hos dem göra sig gällande. Folket afskyr despotismen och sympatiserar med de förtryckta. De privileglerade klasserna betrakta med undfallenhet det felaktiga i ett politiskt system, hvarest ärftlig rang, militäriskt välde och presterligt inflytande äro underbart och innerligt sammanväfda i ett återhållande nätverk, så fast och tungt, att millionerna under detsamma synas beröfvade all rörelsekraft. Engelska folket önskar i följd af sin natur alla andra nationers frigörande, emedan det vet att detär endast i fria menigheter som det kan hoppas finna trofasta vänner och säkra kunder. Englands aristokrati hatar och fruktar demokratiens framsteg, och heldre än att riskera dess utveckling skulle den underkasta sig att för everldliga tider se tre fjerdedelar af Europa qvarstå under Rysslands och Österrikes tyranni. Det finnes tre aristokratier i Europa, sor ännu bibehålla jordegendom och politisk makt. Inflytelserna som de utöfva på hvar sitt lands politiska angelägenheter, äfvensom de relativa värdena af hvarderas ärftliga besittningar, äro mycket olika; och det sätt hvarpå detta inflytande gör sig bemärkt vexlar lika mycket som de vexlande omständigheter, vanor och idger, öfver hvilka det sträfvar att herrska. I England, hvarest en genom arbete vunnen rikedom oftare upphöjes till adlig värdighet än i något annat land, och hvarest rangen utan rikedom oupphörligen arbetar på att återvinna sin position genom förbindelsen med sådana, hvilkas härkomst han föraktar, är aristokratiens inflytande i det praktiska i sjelfva verket allsmäktigt: Det är sannt att öfverhuset sällan förglömmer sig derhän att afslå hvad underhuset beslutat eller öppet motsätta sig regeringens önskningar. Men hvarföre? Helt enkelt derföre att både hofvet och underhuset äro på det hela, fastän i hemlighet, beherrskade af aristokratiska inflytelser och i grumden tvingas att handla efter deras vilja. I Österrike deremot bibehålla några få stora adelsherrar ännu betydliga ärfda besittningar, och behandlas personligt med ostentatiös aktning och uppmärksamhet, men deras klass, såsom en klass betraktad, har mycket mindre rikedom än godsegareklassen i Storbritannien, och deras makt; på samma gång den är mer oinskränkt öfver deras underlydande, är på samma gång oändligen mycket mindre inflytelserik på den kejserliga styrelsen. I Ryssland slutligen, hvarest ingen annan klass kan egentligen sägas hafva någon erkänd politisk existens, äro i sjelfva verket noblessens opinioner och tänkesätt de enda tänkesätt eller opinioner som regeringen behöfver bry sig om eller göra något afseende på. Det är sannt att ryska aristokratien eger få erkända privilegier som individuelt berättiga den att göra sina åsigter eller öfvertygelser kända äfven för czaren. Att erbjuda enskilda råd, de må vara aldrig så ointresserade och vördnadsfullt framställda i formen, är ett farligt och i allmänhet tacklöst åliggande; och offentlig framställning, vare sig i tal eller tryck, angående allmänna ämnen, är här något alldeles okändt. I ett sådant samhälle finns det endast en utväg, nemligen de hemliga förbindelsernas, till ömsesidigt uttryck af tankar och önskningar och till gemensamma uppgörelser af sådana åtgärder, som genom hemlig korruption eller plötsligt skrämskott kunna hjelpa de intresserade att uppnå sina afsigter. Folk undrar huru det kommer sig att i de ryska konspirationerna äro alltid invecklade personer af rang och hög samhällsställning. Grunden härtill är ganska enkel; här är det ingen annan än adeln som konspirerar; aristokratien ensam eger de intellektuela, sociala och ekonomiska medlen att underhålla förbindelser och gemenskap; häraf den beständiga fast icke erkända bäfvan, hvilken den skarpsynte iakttagaren oupphörligen ser sväfva öfver den glittrande och brokiga ståten vid S:t Peters