Aftonbladet – 17 november 1853, sida 1

mögenhet han äger, hvilken han lärer sköta synnerligen väl. Öfverstinnan hade knappt uttalat denna mening förrän en vacker landå, dragen af ett par prägtiga Isabeller, körde upp till stora trappan. Här ha vi honom kära Adele! Lägg nu litet band på dina skämtande anspelningar. En betjent, klädd i rikt livre, hoppade ner ifrån baksätet, och hjelpte grefven ur vagnen. Grefven var en män omkring 30 år, med en uttryckslös fysiognomi; den stora krokiga näsan, ursprungligt arf efter far, farfar och farfars far, var det enda drag som karakteriserade hans nobelhet, och figuren, smal och lång som en gardinskäpp , hade genom någon olycklig tillfällighet fått en sned rigtning, som gjorde hans gång litet stel och besynnerlig. En godmodig tafatthet låg i hela hans väsende, men mycket sund omdöme, och verkligt geni i affärsväg, talade om att hufvudet blifvit bättre utrustadt än kroppen. Öfverstinnan gick artigt emot sin gäst, som hade observerat damerna, och ställde sin kosa direkte till sybordet. Ödmjukaste tjenare mes dames! Det är ett charmant väder aujourd, hui — en parisisk ciel med den renaste azur. Jag kan hafva äran helsa från monsieur le Colonel! Som jag likväl sett blott på afstånd. — Det var ledsamt att min man skulle vara borta, just då vi fick nöjet se herr grefven, men han har blott ridit ut på ett kort besök till prestgården, och är troligen snart hemma. Grefven täcktes emellertid åtnöja sig med vårt sällskap. Oändligen charmerad! Det är ett nöje som jag vet att uppskatta till sitt fulla värde. Ah, fröken Adele, hvilket fint nät! Man risquerar, parole dhonneur, un grand danger, af detta beundransvärda arbete., Ah, ingen fara; jag ämnar icke kasta ut det till någon fångst, svarade Adile med en krökning på läppen. i Behagar :herr grefven litet bigarå,, bjöd öfverstinnan afbrytande. Grefven tog några bär, petade försigtigt ur