burgs militariska hof. Det ar vasentligen ett soldathof. Den första statsakt Nikolaus hade att utöfva sedan han satt kronan på sitt hufwvud var att sätta sig i teten för en kavallerischock mot sina upproriska, af aristokratiska chefer mutade och uppviglade garder, och från den dagen ända till närvarande ögonblick kan det i sanning sägas att han regerat med svördet i handen. j Men i hvad mån den aristokratiska klassens 1 England belägenhet än skiljer sig från de motsvarande klassernas i Ryssland och Österrike, och ehuru dess yttre hållning och uppträdande är himmelsvidt olika, kan man icke dölja för sig, att djupa och mäktiga sympatier draga dem till hvarandra, och att dessa trenne oligarkiers önskningar och förhoppningar — såsom beträffande den stora. massans sträfvande till andlig, moralisk och konstitutionel jemlikhet — äro väsentligen af enahanda art. Kan någon, som minnes den vördnadsfulla och nästan andäktiga beundran, hvarmed Ryssland under stridigheterna 1848 och 1849 oförtäckt betraktades af det reaktionära partiet både i England och andra länder — som erinrar sig de skamliga bifallsrop, hvarmed öfverhuset för icke många månader sedan från ministeriella läppar mottog den försäkran, att detta lands regering skulle göra allt hvad den kunde för att framsöka anklagelser mot olyckliga flyktingar för politiska samvetssaker, och att den, för att blidka främmande absolutism, var färdig att göra jagt på stackars försvarslösa främlingar, — kan någon som bär dessa saker i minnet gifva sig ett sken af tvifvelsmål om riktningen af denna aristokratis önskningar och förhoppningar? Handelsfriheten är redan införd i sultanens stater; samvetsfrihet och religiös fördragsamhet ha på de sista tjugu åren gjort oändligt snabbare framsteg der än i något annat land, med hvars historia vi äro förtroliga, under samma tidskifte; och fria provinsiella institutioner börja visa, att det i deras länge vanvårdade rötter ännu finnes lifskraft, som endast erfordrar utveckling och omvårdnad. Allt detta ser Ryssland med afund och fruktan, och Österrike med fasa och bäfvan. Ungerns jord glöder ännu när helst östanvinden förer öfver dess gränser ryktet om de nedre Donau-Slavernas politiska emancipation. Hela Tyskland lyssnar ifrigt till hvarje ljud af löfte eller framsteg från samma håll. Hela Tysklands hjerta svider vid den tanken att dess tuktomästare skola skörda vinst och ökad makt och trygghet om Rysslands närvarande öfvermod skall få gå onäpst, om despotismens bålverk och förskansningar skola få fortfarande sträcka sig allt längre söder, ut. Och i denna sak tänker och känner Englands folk med Tysklands, fastän dess aristokrati, såsom vi sagt, endast fruktar att Ryssland skulle hafva gjort ett misstag, att Österrike kan komma i trångmål och att England kan blifva tvunget att omfatta den sak som de afsky i sitt hjerta.