Aftonbladet – 17 november 1853, sida 1

kärnorna med en liten silfverknif. Doktor Maudin i Paris påstår, att det skall vara mycket farligt att svälja dessa små stenar Så delisiösa! Lika superba som dem jag åt hos Tortoni. Öfverstinnan och Adele utbytte en skalkaktig blick — Adele yttrade: Ven herr grefve, det var underligt att ingen dame frangaise kunde vinna ert hjerta parfaitement; då niså utomordentligt beundrar allt fransyskt. Beundrar! cest vrai — men mitt hjerta kan endast adorera en svensk qvinna, svarade grefven, med en betydelsefull blick på Alice, som icke tycktes förstå andemeningen. Prasslande steg hördes nu i sanden. Sällskapet blefvo varse en dalkulla som gick öfver gården med sin rensel på ryggen. Söta Thora! ropa hit kullan så få vi-se hvad hon har för schene rariteten, bad Alice. Kom hit min ficka! ropade öfverstinnan. Dalkullan nalkades och intog genast alla till sin fördel genom sitt städade sätt att hälsa, och ovanligt nätta klädsel. En mellanblå Kjol kantad med svart sammet, ett litet rödt shirtingsförkläde och ett mångfärgadt tätt åtsittande lifstycke, som visade ett vekt lif och fylliga former, hvilka omsorgsfullt betäcktes af det hvitaste linne, samt en liten, med spetsar garnerad hilka, tillknuten med rosenröd2 sidenband, var en kostym som icke liknade vanliga dalkullors hemlandsdrägt. Från hvilken socken i Dalarne är du mitt barn, sporde grefvinnan. Kullan skiftade färg, såg blygsamt upp med ett par ljusblå vemodsfulla ögon, skuggadA af långa ögonhår och svarade: Jag har vistats i olika trakter, och har icke på några år varit i min födelseort., Nej! det kan höras. Pu har alldeles glömt bort ditt modersmål; hvad har du för vackra saker att bjuda qQss?, Une trås belle creature! utropade grefven, Dalkullan tog af sig renseln, och Började lösa upp shöret som sammanhöll den. Förundrad öfver hennes små finhyllade händer, frågade Adele: