Aftonbladet – 29 maj 1852, sida 2

MTG. SE SRA BRRTSSAESS RE RSA Medan sålunda i naturen årstiderna mötas, så sammanflyta ock isteaterverlden de tvenne säsongernan. Fru Thalia har redan flyttat ut på sommarnöje i Djurgärdens susande lundar och Humlegärdens skuggiga alleer, men de tempel i staden, der vi under höst och: vinter egna benne vär dyrkan, stå dock ännu öppna och locka ofta skaror af trogna att samlas under sina hvalf. , Men följom nu Thalia på hennes sommarutflygter. Begifvom oss först till Djurgården. Hr Pierre Deland ville öppna sina representationer med ett gedieget konstverk, och han kunde icke välja nägot lämpligare än Topelii: Efter femtio är. Ivem känner icke redan dennå djuptänkta skildring af sjeltva andan utaf ett tidehvarf, i hvilket måhända mer än i nägot annat uti vär historia en enda man gjutit alla skiftningarne af sin karakter? Finland sände oss förlidet är tvenne dramatiska verk, tvenne sädåna arbeten i guld och stäl, såsom en finsk recensent yttrat, att det är fara värdt att icke systerlandet på andra sidan Bottenhafvet snart gör anspråk på att ega den utmärktaste svenska dramaturg, liksom det redan eger den största bland lefvande svenska skalder. För de rättvisa loford Topelius skördat för detta arbete måste han likväl vara tacksam mot hr Pierre Deland, som gjort klara mänga fina drag af den mästerligå teckningen, hvilka i mindre utmärkta händer än hans skulle gätt för äskädaren förlorade. På Djurgårdsteatern ha derefter presterats ätskilliga nyheter, bland hvilka Hemkomsten, sorgespel i en akt af Ernst von Houwald, öfversättning af m:lle Thekla Knös, är den märkligaste. Mot stycket, säsom ett arbete för scenen, mäste man anmärka att det saknar dramatisk handling; det är en nästan uteslutande lyrisk skapelse, hållen i riddartidens anda, och ganska skönt målande starka lidelser och stilla frid. Den är öfverflyttad på värt språk på ett sätt, som man kunde vänta sig af Ragnar Lodbroks skald. De goda, klingande, nästan alltigenom lyckade versarne bidraga i icke ringa män till det angenäma intryck man har af styckets äskädande, om än de spelande, oaktadt sina ganska lofvärda bemödanden, icke alltid lyckades frambringa det poetiska skimmer, hvarmed man skulle önskat se det hela omgifvet, och hvartill stycket onekligen lemnar stoff. Tvenne enaktskomedier, Giftomannen och Caprice, äro på det hela ganska näpna, ehuru de ej äro alldeles fria från en viss tungroddhet, som förräder deras tyska ursprung: I den förstnämnde uppträdde hr Almlöf junior, hvilken, som man vet, föregätts af ryktet: att ega särdeles lofvande komiska anlag. Efter att ha sett hr A. endast i detta gtycke vilja vi ännu icke hvarken jäfva eller bekräfta denna ryktets utsago. Hr. A. säger med ledighet och urskiljning sin roll; endast vore att önska, det han i vissa momenter vore nägot mindre brusque. Hans hällning är deremot ännu nägot stel och han synes ännu ej alltid vara herre öfver sina rörelser och sin mimik, liksom måhända ej alltid öfver modulationerna i rösten; -men allt detta är saker som torde till. hufvudsaklig del härröra från bristande teatervanå, och vi upprepa derföre ännu en gäng, att vi ej för närvarande vilja fälla något bestämdt omdöme om hr Almlöfs anlag för scenen. Sä mycket torde vi dock redan väga yttra, att de ej synas par pråförence ligga ät det rent komiska gebitet. Den Hesslerska truppen disponerar för en del af denna sommar teatern i kongl. Humlegården, och då den har att fägna sig ät biträde af hr Fredr. Delands utmärkta talang, så kommer den utan tvifvel att göra goda affärer. Truppen eger utom hr och fru Hessler, som från Djurgäårdsteatern äro Stockholmspubliken bekanta, nägra ganska användbara sujeter, isynnerhet för den lättare genren af dramatik. En sommarteaters ringare anspräk frikallar oss föröfrigt frän pligten att låta dem alla passera revy inför kritiken, dä naturligtvis ätskilligt kunde vara att anmärka mot en och annans utrustning för tiljan. Representationerna ä denna teater öppnades förliden tisdag med Blanches Jernbäraren och komedien En trappa högre upp,, bäda gamla bekanta från Djurgärdsteaterns fordna dagar. Blanche har i Jernbäraren velat teckna folklifvet, och lemna en sedemälning. Han kan sägas bäde hafva lyckats ganska väl och totalt misslyckats. 1 De scener ur Stockholmslifvets nedre regioner, som i första akten förekomma, äro tecknade med mycken natursanning och visa att författaren gjort sig förtrogen med dessa -mysteres de Stockholm och: eger en icke ringa förmåga i denna genre. Smedsgesällen, polisbetjenten och krögarmadammen äro typer hemtade från verkligheten, hvilka skädas med lika mycket intresse af den som sjelf sett alla phaserna af det lif och deförhällanden som här mälas, som af den hvilken känner dem endast af Onkel Adams genremälningar, Ridderstads Stockholms mysterier och Blanches välnad. Dessa styckets lyckade partier hafva äfven råkat att blifva de vid den närvarande uppsättningen bäst representerade. Vi behöfva ej yttra mänga ord om hr Fredr. Delands mästerskap i ätergifvandet af smedsgesällens roll, Hans stora förmäga att kopiera naturen i alla deminsta detaljer, denna fina takt som gär till gränsen mellan det komiska och det burleska, men som aldrig öfverskrider den. De flesta bland vära läsare i hufvudstaden torde redan sjelfve hafva bevittnat det. Hr Deland gifver oss icke blott i yttre åthäfvor en bild af den person han föreställer. Mod don djupa blick, som endast är geniet förbehällen, sätter han sig in i dess inre lif, och med den utmärkta talang, som vi hos honom äro vane att beuudra, ätergifrer han i ton, i blick, i mimik, i gester karakterens alla nyanseringar. Då vi se hr Deland t.ex. i förevarande roll, faller det oss aldrig in att det är en skådespelare som agerar halfdrucken gesäll; vi ledas ovilkorligen att tänka på de förhållanden som alstrat denna så originella blandning af öfversitteri och godmodighet, af lättsinne och redbarhet, af klippsk knipslughet och vidskeplig okunnighet; vi mäste tänka på barnets uppfostran, på lärgossens verkstadslif, på gesällens vandringar. Hr Delands spel afbröts oupphörligen af bifallsyttringar, hvilka isynnerhet vore lifliga efter den med äkta humor föredragna smedsvisan. Den Stockholmska näringsidkerskan och hennes förhällande till vär bötesjagande polis var ett alltför godt ämne att icke hr Blanche deraf skulle ha gjort nägot pikant. Värdinnan på Blä Duken hade här fätt en särdeles god representant i fru Norrman. Vi göra med så mycket större nöje rättvisa ät hennes förtjenstfulla spel, som i roller af detta slag hos vära skådespelerskor i allmänhet inrotat sig ett obehagligt maner, som vi skulle vilja kalla bock-maner, och hvilket aldrig kan framställa en portvakterska, en värdshusvärdinna eller dylikt, utan en s:ultande gäng, ett stötande tal och kantiga knyckningar på kroppen. Fru Norrman var fullkomligt fri frän detta maner och gaf sitt parti på ett ganska förtjenstfullt sätt. Men om vi erkänna det hr Blanche förträffligt anordnat dessa tablåer ur Stockholmslifvet, så mäste vi dock anse den i stycket lemnade sedemälning säsom skäligen misslyckad. Hans jernbärare, styckets egentliga hufvudperson, är för ingen. del hvarken mnatursann eller, sådan han framställes, konseqvent tecknad. Föreställningen om rätt och om brott är verkligen icke: hos vära arbetsklasser sådan att .den medgifverl. stt handlingssätt af den beskaffenhet som denne Axelsons. Det är en korsikansk vendetta, för hvilken hr 3. förlagt scenen till Stockholm med en svensk jern-!: