Aftonbladet – 29 maj 1852, sida 2

rakter, tänkt sig möjligheten af, att hon en gång i det fallet skulle kunna dra ett streck öfver hang räkning, men han hade ju nu med nöje sett hur. fullkomligt eniga de båda kontrahenterna voro, så att äfven i det afseendet all fruktan numera försvunnit. Men nu hade ödet så fogat, att en ung. rask man, Anton Möller, arrenderat en större egendom, gränsande alldeles intill Lönners gård, och det.var den olycksfogeln, som ej kunnat utestängas med gärdesgårdar och stenmurar. Det var ej svårt för honom som granne att vinna inträde i Lönners vänliga hus, och rätt snart hade han med innerligt nöje bemärkt den vackra: flickans: raska: verksamhet, snart följde hans blickar henne öfver allt, der de kunde träffa henne, och, jag vet ej om jag vågar kalla det kärlek, men visst är det att han sade för sig sjelf, att han tyckte rätt mycket om henne, och att, om han kunde vinna henne till hustru, skulle han anse sig ganska lycklig. Men Anton Möller var icke en man, som länge talade blott för sig sjelf om ett sådant ämne. . Kanske ges det också intet ämne, öfver hvilket det är ett mera verkligt behof att meddela sig, och den;som han fann lämpligast och ändamöålsenligast att meddela sig åt, var justAnna Greta sjelf. Möller var en man med ett behagligt yttre, ett öppet, ökonstladt sätt att vara, och visst ej utan bildning. För öfrigt en man med en utmärkt rask verksamhet, med ett ord, på ett hår lik det ideal; som Anna Greta skulle ha skapat sig, i fall hon skapat något. Det var således ej underligt -att han rätt snart fick ett gladt och okonstladt ja. Anna Greta höll rätt mycket af sin Anton. Om ödet skijt dem åt, är det väl troligt att hon ej just skulle ha trånat bort, men hon bade nu funnit honom förtjena att älskas, hon hade funnit partiet förståndigt, hon hade fattat sitt beslut och gifvit sitt löfte, och då var det bestämdt att de ej skulle skiljas genom hennes vilja. Gubben Lönner, som visste att doktorn på Ludvigs tjugusjette födelsedag skulle under