Aftonbladet – 29 maj 1852, sida 2

rätta honom om den öfverenskomna förbindelsen, hade just beslutit att nu äfven förkunna för sin dotter hennes lycka, då Möllei steg in och i sedesamma ordalag begärde der vackra Anna Greta till sin äkta hustru. De var visst ej gubben emot, att mer än en ung man hade ögon för hans älskling. Han sva: Irade derför vänligt, efter det kända faders: formuläret; att han fann sig oändligt smickrad af Möllers tillbud, att han visst ej skulle haft något emot ett i alla afseenden så pas: sande parti; men att hans dotter redan vore bortlofvad. Möller stod förvånad; han vågade slutliger yttra, att han knappt kunde tro det, då har ej hört ett ord derom af Anna Greta sjelf. Han förmodade derföre att hans person elle: hans ekonomiska ställning ej anstod herr Lönner. Han hade då kanske gjort illa, att ej först ha begärt hans tillstånd, innan: han begärde ocherhöll. Anna Gretas löfte. Hvad hans ekonomiska ställning angick, förklarade han, att han väl ej egde förmögenhet, han hade börjat med ingenting, men hade likväl redan förkofrat sig så mycket, att han, utan fruktan att bedraga, kunde tillförsäkra en flicka en anständig bergning, i synnerhet en så snäll och Task flicka som mamsell Anna Greta, hvilket för hans vidsträckta hushållning äfven vore af mycken vigt, oberäknadt att han höll rätt hjertligt af hennes , Nu var det Lönner som blef förvånad, och det var ej blott förvåning, det var verklig förskräckelse. Hade Anna Greta verkligen gifvit sitt löfte? Han visste väl hvad det gällde, och doktorn, den förskräckliga doktorn! Anna. Greta blef inkallad. Med den gladaste, säkraste min bekräftade hon hvåd Möller sagt. Lönner var i den största förlägenhet; han yttrade att. han för ögonblicket-ej kunde yttra någonting. Han bad att en stund få vara allena; det var då som vi sågo honom i sin ångest gå fram och tillbaka på golfvet, och som han slutligen åter inropade sin dotter och till henne ställde den ängsliga frågan: