Aftonbladet – 28 maj 1852, sida 2

många afseenden hans förtrogna, (hon var tre, fyra år äldre än Tilda) men det skulle. ha profanerat hans hjertas helgedom, att nu låta hentie kasta en enda blick ditin. Det skulle ej ha smärtat henne, men -hon skulle kanske ha skrattat deråt, och kunde han föreställa sig någonting rysligare? Och den barnsliga kärleken försvann ej som en annan barnslighet. Hvar gång Ludvig kom Hera ifrån universitetet, var hans första fråga efter Tilda, hans första gång till henne. Och då han återsåg henne, hvad hon hade växt och förskönats! Så gingo åren, och Tilda växte upp till en femtonärig mö. Då sjuknade-hennes mor, och -dog. Sorgen -öfver modrens död gaf kanske åt det mildt sköna ansigtet ett ännu ädlare uttryck. Ingen var mer deltagande, mer nitisk att trösta, än Ludvig, och under dessa saknadens och tröstens dagar slöts förbundet. Ack hvad det fägnade Ludvig, att höra sin far med verklig enthusiasm tala omden tåliga, milda, fromma Tilda. Hvad hån gladde sig åt den stunden, då han skulle framträda för gubben och säga: Kön blir din dotters Ännu ville han likväl ej göra det, han var ju änvu ingenting, flera är skulle gå förbi, innan han kunde tänka påat få hemföra Tilda som sin brud, och skönast var det väl att förbundet emellertid fick vara deras hemlighet. För Tildas fars hade han likväl yppat allt, det var Tildas bestämda fordrany och Ludvig insåg väl billigheten deraf. Kaptenen gaf sitt samt cke, och gaf det till och med gerna, med det vilkoret, att de äfven skulle vinna den gamla doktorns. I sitt sinne tviflade han likväl ej det minsta derpå, kaptenen var fullt lika så stolt öfver sin dotter, som doktorn öfver sin son, han hade dessutom sett med. hvilket innerligt välbehag gubben betraktat den lilla Tilda. Han lofvade likväl de unga att tills vidare hålla sa ken hemlig. Han var visst öfvertygad om er sons skyldighet att ha förtroende för sin far men han trodde likväl ej att, i ett sådant för. hållande som detta, en sons pligt var den samma: som en dotters,