Aftonbladet – 26 maj 1852, sida 3

al ken Neptunus. Efter nägra minuter inträdde en Pro: -j cession af infödingar i templet; de upptände eld uti ett slags fyrfat, ställde deröfver en död tupp, och ,) uppbrände offret under höga glädjerop framför bilden. Bergaz var olyckligtvis icke i ständ att bibehälla sin värdighet under denna fromma ceremoni. Han brast ut i ett gapskratt, och blef på ögonblicket gripen af de vredgade gudadyrkarna. Under höga Irop af raseri voro de på väg att uppoffra honom åt I deras förolämpade gudom, då ljudet af eymbaler för-, I kunnade ankomsten af stammens höfding. Öfverste-) Ipresten gick honom till mötes vid dörren, och anmälde för honom fremlingens gudsförsmädande uppförande. Den vredgade höfdingen grep efter en malajisk klubba, och -sprang fram för att taga hämd på den brottslige. Bergaz vände sig om och säg på honom; hvardera yttrade ett skri at öfverraskning; i nästa ögonblick läg höfdingen vid Louis fötter. Neptunus, : gamle kamrat! hvad betyder allt detIta? frågade Bergaz och pekade på bilden. Ber;gaz är min gud!, utropade negem slående sig för ; bröstet. Derpå vandrade europån och höfdingen, till alla de närvarandes stora förvåning, helt vänskapligt tillsammans bort till den sednares palats. . På vägen dit berättade Neptunus sin historia för I sin vän... Den mäktige Radamas, konung af Madagaskar, hade slutit fred med sin fiende Ren. Den ;lsednares gemäl, som var ett snillrikt fruntimmer, .Jhade genom ett edikt af Radamas blitvit utnämnd till dröttning af Anas; och denna dam var syster till Neptunus ex-kocken på skeppet Dido. Knappt hade hon tagit sin tron i besittning förrän hon upplyftade sin bror från hans tjenande ställning, och gaf honom absolut herravälde öfver den lilla provinsen Simpai. Neptunus första handling var att efter sitt folks I besynnerliga sed visa sin tacksamhet emot hans beI skyddare Bergaz; och vi kunna lätt föreställa oss I huru bjertligt hans bemötande mäste hafva varit, hura varm och innerlig den välkomsthelsning, som I skänktes den lefvande välgöraren, ät hvars bild af trä han och hans folk egnat gudomlig dyrkan. Den Jtacksamme negern öfverhopade honom med presenter, och skickade sina skickligaste arbetare att biIträda vid skeppets repareripg. Sannolikt dyrkas guden Bergaz ännu i denna dag i landskapet Simpaj; loch den eskulapiske tuppen skall kanske ännu uppväcka resande lärdes förundran, och tjena till att I fylla deras reseanteckningar. — NÄR VÅREN KOM ÄNDÅ TILL SLUT; — VI meddela efter Helsingfors Tidn. följande vackra värbetraktelse (af Topelius ?): Ack när han kom, när ban kom ändä! i De sade till oss: aldrig kommer han! Naturen sof, hon var sä blek, sä blek. Ej en enda blomma, ej Jen enda fjäril! Lunden utan löf var som ett hjerta Jutan kärlek; vägen i sin is var som en lifstidsfänge I smidd vid sitt fängelses mur. Det var så tungt att tänka att vären var död. I den tanken var sorg och nöd och ängest och dvala; i den tanken var en förlorad himmel och ett brutet hopp; i den tanken var bjertats förvissning. Han kommer aldrig! Ack vi trodde dem, ock vi greto så bittert. Vi sörjde att ej nänsin mera få se det allraskönaste. Rundtomkring voro tärar och suckar. Hvar dag kom sjukdomen, hvar dag kom döden. Der föllo om hvarandra de späda och de gamla, de goda och de elaka, de bittert saknade och de lätt bortmistade. Hvar dag ringde klockorna de döda till ro; den vännen som log i gär bar sorgdrägt i dag. De sade alla: ack att vären komme! Men han kom icke. Hanl: kommer aldrig! Och dödens dimmor uppstego ur hafven och öde-l markerna och insvepte hela jorden i sorgens dok. 7 li Blott en enda hoppades än, detvar en liten bofink, som sjöng hvar morgon så gladt i den löflösa träd-l: gärden. Han kommer nog, sade bofinken. Nej-nej,! sade vi, han kommer aldrig! Men han kom ändå. En morgon bittida när vi stodo upp, var hela verlden förändrad. Det ljumma regnet hade badat naturens kinder med kärlekens grät, och solen säg deruppä med modersglädje. Allt var nytt och skönt och godt; den första blomman hade vecklat i dagen sin knopp, den starka vägen hade brutit sin boja. Hela naturen sken af sällhet; den genomskinliga luften strälade af glans och herrlighet. Bofinken satt på sin gren som förr och sjöng. Han kom ändä! sade han. Ja han kom ändä! O Gud vare lofvad att han kom till de sörjande modlösa hjertan, till dem som sagtl. till all lifvets glädje: farväl för evigt! När han kommer, förlorar smärtan sin törntagg och sorgen sin svepning. De fly icke bort, de bo i bjertat qvar,l! men icke tyranner mer, som trampa all lifvets skönhet till stoft — de bo der som kära vänner, vid hvil; kas barm man gräter sin klagan lätt... Ack han kom ändå till folk och fädernesland! Den I tvinande tegen skall grönska igen, den tunga mödan skall bära sin frukt. O Gud vare lofvad! Nu är han här. Nu skola vi le, säsom blott den jkan le som vet hvad sorgen är. Ty hoppets dag är kommen. O Gud vare lofvad!. j — PETER DEN STORES HISTORIA PÅ PERSISKA SPRÅKET. Dragomanen vid persiska missionen i S:t Petersburg, Jagja-Chan, som fätt kännedöm om l: I kejserliga publika bibliothekets patriotiska sträfvan,! att samla alla de arbeten som på verldens särskilda språk blifvit skrifna om Ryssland, har dit insändt en : i Persien på persiska språket, I tryck utgifven biografi öfver Peter den store. Derigenom har biblioIthekets dyrbara boksamling äter blifvit riktad med ett intressant verk, som härintills varit okändt för alla I europeiska orientalister. Detta arbete utgöres af en diger tom, i stort folio och praktfullt band, och innej häller ett porträtt af Peter den store, lithografieradt af Mirsa Abul-Hassan-Kaschani, äfvensom en karta Jöfver Europa, utvisande tillika Peter den stores och , Carl XII:s fälttäg, hvilken karta blifvitlithografierad, jenligt uppgift, af Musa Semenoff. Detta sednaste namn. torde dock vara en miss-skrifning, härrörande jaf persiska spräkets brist på vokalljud. Musa Seme I noff är troligen en förvrängning af Mosjö (monsiear) Semin6. I Persien vistas nemligen en fransk ingeniör med detta namn, som sysselsätter sig med kartIritnipg och andra en ingeniör tillhörande. arbeten. ;Efter kartan följer, i nämnde arbete, Voltaires histoiska teckningar af Peter den store och Carl XII, öf. versatta af Musa-Dschebrail (utan tvifvel samme konstantinopolitanske armenianer, som på fransyska kallar sig: monsieur Gabriel), och utgifna i tryck af uistorikern Mirsa Risakuli. Sluteligen följer Alexanders af Macedonien historia, öfversatt i Aderbidsechan är 1813 af en hos Abbas-Mirsa i tjenst anställd enI gelsk kirurg, James Camble, samt derefter en karta, jutvisande den macedoniska konungens täg i Europa, Afrika och Asien. Hela arbetet är lithografieradt i Teheran, är 1846, af Ali Mohammed-Ben-Hussein i Ali, under Mohammed-Schachs och viziren Hadschi1 Mirsa Agas regering. Chefskapet för kejserliga bibliotheket har förordnat, att detta arbete skall tilll! offentlig exposition utställas i den af bibliothekets salar, hvarest nyligen utkomna arbeten i allmänhet hällas tillgängliga för allmänheten. — UTVANDRINGSBEGÄRET har nu äfven sträckt. sig till Böhmen. Här är det dock icke de fattiga,l: som utvandra, utan tvertom de rikaste och mest väl mående blånd czechernå: Dessa känna alls icke näi got annat språk än sitt eget och äro derföre, så snart ! de öfverskrida sivt Jands gränser, utcatta för all möjjig svårighet och förlägenhet. ; SR z : ; åt åratal igenom, den sliter jag nu sönder, bilar Täfor on nana Alte mise. oa mA