Aftonbladet – 26 maj 1852, sida 3

jren v. haäradshöfdingen ÅA. isberg, polisfiskalen H. Hansson i Götheborg, v. mnotarien J. A. Thurgren, advokatfiskalen P. Sandeberg, v. häradshötdingarne Aug. v. Sydov, G. Rohdin, G. Grapengiesser, OC. E. Warenius och M. J. Svenander. (L. T.) BLANDADE AMNEN. ETT SÄTT ATT BLI KANONISERAD. Nu (Från Dickens Household Words.) Ännu aldrig har kanhända kanonisationen blifvit en bokstaflig sanning på ett så slående sätt, som synes af följände historia, som vi låna från en fransysk törfattare. : . År 1818 lemnade det goda skeppet Didos Mauritius på väg till Sumatra. Hon förde om bord en last af franska manufakturvaror, hvilka kaptenen skulle utbyta emot kaffe och kryddor bos naboberne på Sunda öarne. Efter några dagars segling räkade skeppet ut för stiltje, och sä väl passagerare som besättning inskränktes till half ration af mat och vatten. Kött, frukter, chokolad, mjöl och lefvande djur, allt var redan förtärdt, med undantag af en ensam patriarkalisk tupp, som sittande på den förnämsta rån sörjde sitt plundrade harem, liksom Murad :Bey efter slaget vid pyramiderne. Skeppskocken Neptunus, en Madagaskarneger, erhöll en dag befallning att tillreda denna fögel till middagen, och ännu engång fingo de hungriga invänarne i kaptenens kajuta känna den ljufliga doften af stekt fogel. Kaptenen tog sig en lur för att glömma sin aptit till middagstiden; och underkocien vandrade som en beskyddande engel kring kabysen, att ingen djerf fredsstörare mätte bära hand på den hostbara läckerbiten, : Plötsligt hördes ett skri af ängslan och förtvifla från kåbysen, och Neptunus sjelf rusade ut, en bild af förskräckelse , vridande händerna konvulsiviskt i der svarta, sotiga ull, som betäckte bans bufvud. Hvad hade händt? Ack! i en olycklig stund hade kocken somnat på sin post, och fogeln håde brunnit till aska, : Ett utbrott af raseri, uppäggadt af hungern och den tropiska solen, är en förskräcklig sak. Underkocken fattade tnder törfärliga förbannelser en stor knif, och rusade emot Neptunus. I samma ögonblick skyndade sig en af passagerarne, vid namn Louis Bergaz, emellan, för att afvärja slaget. Negern. blef räddad, men knitsudden sårade hans beskyddare i handlofven, och blodet strömmade starkt. Med mycken svärighet lyckades det de andra passagerarne att hindra honom från att i sin tur angripa underkocken; men slutlicen äterställdes freden, sedan angriparen bedt om förlätelse för sin häftighet. Hvad den stackars Neptunus engär, föll han på sina knän, och kysste och omfamnade sin beskyddares fötter. Efter en dag eller två sprang vinden äter upp, och Dido anlände innan kort till Sumatra. Fyra. är sednare hände det sig en dag, att Louis Bergaz spisade middag vid det gemensamma bordet på ett engelskt värdshus i Batavia. Bland gästerne voro tvenne lärde, som blifvit skickade af Brittiska regeringen att undersöka de kring eqvatorn liggande länderna. Dä under mältiden namnet Bergaz råkade nämnas mera högt af en af hans bekanta på andra sidan af bordet, såg den äldste af herrar savants upp från sin tallrik, och frågade hastigt: Hyem känns här vid namnet Bergaz?, Det är jag.n ; Besynnerligt nog, sade den lärde, ni har samma namn som en gud på Madagaskar,. Har man der en gud, som Heter Beraz? frågade Louis, smäleende. PJa; och om ni vill skall jag efter middagen visa er en artikel, som jag skrifvit derom i en engelsk vettenskaplig jurnal. . Ta tackade honom; och läste eftermiddagen som JET: 3 Befolkningen på Madagaskar består af en blandning af Afrikaner, Araber, och de ursprungliga invänarne. Dessa sistnämnde bebo konungariket Anas, och styras af en drotteing. De kalla sig Malågasys, och afvika betydligt från den ethiopiska racen, bäde i fysiska och moraliska egenskaper. De äro gästfria och menskliga, men ytterst krigiska, emedan lyckliga ströftäg förse dem med slafvar. Det är misstag att tro det de dyrka djefvulen, och attde i Teintingaa hafva ett träd helgadt ät den onde. De. hafva endast tempel, helgadt ät guden Bergaz (ber, källa eller brunn, på Kaldeiska, och gas, ljus, på. det Malagasyska språket). Denna gudomlighet egna de en brinnande dyrkan, och offra ät honom vid vissa! perioder en tupp, såsom de gamla Grekerne gjorde: ät Aesculapius, Så sannt är det att alla länders och åldrars språk och vidskepliga bruk sammanhänga med mystiska band, hvilka hvarken tid eller afständ kan förstöra. Louis Bergaz tyckte denna sista filosofiska reflexion 7ara mycket slående. : Ni kan knappast föreställa er, sade den andre, I sburu vigtiga dessa aflägsna analogier, som af oss! uppsökas med så mycken möda, äro för vetenskapens frarnsfosta TE Bergaz bugade sig och teg. Ett verksamt handelslifs stör bragte honom snart; att glömma häde filosofen och hans egen som gud dyrkade namne, Efter en tidrymd af omkring två är reste Bergaz: för att uppköpa ebenholz till Cap S:t Maria på Madagaskar; men en häftig storm tvang fartyget att) löpa in vid Simpai på riket Anas kust. Under det; besättningen var sysselsatt att iståndsätta skeppet, ! begaf sig Bergaz på väg för att utforska det inre af landet. På Madagaskar finnas inga vilda, roflystna djur, Men der finns i stället öfverflöd på villebräd, som frestar jägaren; och Louis, med sin bössa på axeln, fortsatte jagten på rapphöns, vaktlar och fasaner Nägra mil bortät, tills han kom till kanten af en tjock bambuskog. Der Säg han ett antal infödingar liggande framstupa framför ingången till en stor hydda. De sjöngo alla Med en stämma en entonig hymn, hvars re-j frain var ordet Bergaz!s så tydligt uttaladt, att det genast återkallade i hans minne den berättelse han hört af filosofen i Batavia. I Drifven af ganska naturlig nyfikenhet, steg han fram och kastade en blick i templet. Intet försök hade blifvit gjordt att pryda dess fyra väggar, somj voro byggda af bambu, och öfverdragna med lera;: men i midten af golfvet stod på en piedestal. guden o— bild, och Louis blef högeligen slagen af dess syn. Bilden, ehuru långt ifrån att vara fulländadt konstverk, Stod likväl i anseende till form och utförande vida öfver vilda folkslags vanliga gudabilder. Figuren föreställde en man, klädd i europeisk drägt, med en stor halmhatt på hufvudet, och en randig musslinsduk king halsen, — Han stod i ställning af en, som afvärjer, ett hugg, och hans högra hand var fläckad af blod. Der syntes till och med, tyckte Louis Bergaz, ett försök att afbilda hans egna anletsdrag; och guden hade tjocka, stora polisonger, som lupo samman under hakan, precist sådana som Louis hade! brukat är 1818, Klädnaden till och med liknade hans egen, och halsduken, märkt i ett hörn med bokstäfverna L. B., var en, som han hade gifvit åtkoc-! äsketteplen ästsnenssole din kunna, då ja ej är öfvertygad sjelf. Då han ingätt en annan förbindelse, är jag fullt säker