Aftonbladet – 8 maj 1852, sida 3

Skulle nationen finna sig vid svamp-spis, så kunna viin försäkra att. isynnerhet i. vära bergiga skogstrakterlle finnas af -ätliga arter så rikt förrädatt man derafle skulle kunna erhälla tillräckligt till föda en god dells: af året för samtlige dess individer 2). k Att flere svamparter kunna ätas och verkligen äro ganska födande är en genom ärtusendens och hela nationers erfarenhet så bestyrkt sanning att derom väl icke tvifvel kan uppstä. -Vigtigare är likväl den frågan: Utgöra de verkligen nägon sund föda? -I-de länder, der svamparne icke begagnas. till. födoämne, är en allmän folktro att alla svampar aätingen äro giftige eller omöjligen kunna vara ett. sundt näringmedel. : I de länder äter, der deanvändas snart sagdt till dagligt bruk; till och med till uteslutande föda en god. del af äret, hyser man alldeles. en motsatt tanke; de anses icke blott födande, utan ock för en sund spis. De författare, som förkasta svaripar som näringsmedel, äro, så vidt: vi känna, sädane som aldrig sjelfve smakat dem. Vi veta dessutom att flera slags födoämnen af enskilda efter fördom eller individuel erfarenhet förkastas som mindre sunda, t. ex. potatis, under det.de af tusende dagligen utan oläg-nhet användas. Den sundaste spis kan vid vissa tillfällen eller missbrukad blifva -skadlig: hvad-en konstitution för sin. medicinska diet finner högst välgörande kan af en annan icke utan olägenhet förtäras 3). Doktor Lena gick sä längt i sina försök på sig sjelf att han under flera mänaders tid förtärde endast svampar jemte friskt vatten. Han intygar att han aldrig känt sig mera frisk och liflig både till kropp och sinne än just under denna tid, itan att nägonsin derefter känna några obehagliga följder. Vunne svenska folket denna erfarenhet, skulle aldrig under den geaom hungersnöd nu sväraste ärstiden brist på rikliga födoämnen blifva känbar. Sjelfve mer än vanligt sensible för härdsmälta födoämnen, hafva vi aldrig erfarit nägon olägenhet af svampars förtärande. Emot svamparnes användande söm födöämnen anför .man vanligen att ätskillige årö verkligen giftige. Detta är ock en sanning, den vi anse lika nödvändig att inskärpa som att ännu flera äro sunda och välsmakande. Men detta förhållande bevisar lika litet emot svamparnes göda egenskaper som giftiga växter bland fanerogamerna emot de öfriges avvändande Förvexling af palsternackor och bolmört o. s. v. sker lättare än af ätlige och giftige svampar och är fullt ut så vädlig. Just den stora uppmärksamhet, som olyckskändelser, vällade genom okunnighet och -bedrägeri vid giftiga. i stället för ätligearters insamIzxade, väcka i de länder, der de begagnås som: vanligt födoämne, vittnar att dessa äro mera sällsynte än förgiftningar genom bränvins missbruk hös oss. Huru mänga tusende fämiljer endast genom ätliga svampar upphällit sitt lif förtiger historien, men den känner noga namnen på dem, synnerligen högt uppsatte personer, som genom ,uppsätligen förgiftade svamprätter eller omättligt förtärande deraf tillsatt lifvet... Från äldsta tider har man väl sökt uppgifva nägra allmänna kännetecken, hvarigenom man skulle kunna skilja de ätlige från de giftige, och ehuru dessa upprepas i snart sagdt alla filantropiska läroböcker, kunna vi försäkra att de samtlige äro opälitlige. Vi afräda hvar och en att som födoämne begagna andra arter än dem, hvilka man af säker tradition eller yttörst noggrann vetenskaplig bestämning vet vara oskadlige. : Bästa preservativet emot nyssnämnde olyckshändelser är att iakttaga följande försigtighetsmätt vid svampars insamlande, förvarande och anrättning: 1. Det är nödvändigt att med full säkerhet kunna urskilja de ätliga arterna. Största delen af allmänbeten kan endast genom -tradition inhemta denna kunskap. Hvarken beskrifningar eller figurer anse vi för detta ändamål tillräckliga, icke i den mening att det genom dessa ej skulle vara möjligt i de flesta fall reda sig sjelf, men ett enda misstag skulle i denna väg öfverväga alla fördelar. Vi erkänna gerna att vi i denna fräga derföre hellre ville öfverdrifva svärigheten att säkert bestämma dem än erkänna lättheten: i de flesta fall. 2. De böra insamlas uti klart oeh torrt väder, dels derföre att de dä äro smakligare (mindre vattenhaltige), dels lättare förvaras. De böra afskäras med en knit och icke uppryckas med händerna, hvarigenom ljord och smuts så gerna följer med. De stånd böra Thelst väljas, som ännu ieke blifvit fullt utväxte, dels säsom smakligare; dels emedan äldre ofta finnas anIgripne af insektlarfver : sädane förkastas alltid. Man använder icke gerna något stånd, som börjat släppa dsitt fröstoft. 3. Före användandet bortrensas väl frörednings-laIgret (skifvorne, piporne eller taggarne) på undra sidan, äfvensom hattens skinn, dä detta är klibbigt och Hätt lossnar från köttet, t..ex. hos boletus lutews. De sköljas derefter i vatten eller, om man för större säTkerhets skull vill, uppkokas först med salt i vatten, Isom bortsläs, och sköljas sedan, ehuru de derigenom förlora en del af sin smak. Att skölja eller uppkoka dem i ättika är ett osvikligt medel — redan omta; tadt af Athenaus och Plinius: äfven de giftigaste Iskola derigenom blifva oskadliga, men ättikan, hvarmed de behandlats, blir ganska gifig — ehuru detta med arter, som man säkert känner, är en öfverdrifI ven försigtighet. I 4. Anrättningar af svampar böra icke längre tid leller öfver hatten före användandet förvaras. Den, som icke är van vid denna spis, torde ock för ytterI merz säkerhet först försöka med en mindre portion lom den bekommer väl. 5. Man kan äfven torka svampar och sälunda för!lvara dem hela äret omi: Torkmögen sker antingen Ipå torrt luftigt ställe eller lättast i en bakugn, som likväl icke får vara för mycket upphettad. Smärre Isvampar, t. ex. murklor, torkas hela, större, t. ex. lko-svamgar, skäras i skifvor. De förvaras sedan på Itorrt och luftigt ställe. . Man brukarpä en del orter läfven insylta dem, insalta dem; o. s. v. Sättet att anrätta svåmpar varierar i oändlighet efter olika orter, efter särskilda nationers och individers smak ). Flera arter kunna ätas alldeles firska och oberedda liksom trädfrukter; man har derföre ock kallat-dem pomona terre. Flere föredraga detta sätt. Vi sjelfve och de, söm på vär uppmaning i detta tillständ förtärt böck:skägg (clavaria botrytes), blomkålssvampen (sparassis), polyporus ovinus (eller tyskarnes Schafteuter) m. fl., hafva funnit dem ganska välsmakliga. På detta sätt förtäras i södra Tyskland, utom or NM 00 PN Mt: Br vn DA NM MA mMÖ nn MM MM MM ÖL Ö —(0 RA fm vh sr Nr TJ — Er a Ra Årligen har denna: export tilltagit. Insamlingen deraf har blitvit så lönande att skäningar, emot vanliga ordningen, företagit utvandringar äfven till Smäland och närgränsande provinser, der vi ofta träffat dem tillbringa sommaren blott för insamlingen af denna enda art. Jag påminner mig ännu lifligt den förvåning, hvarmed man i Femsjö första äret berättade mig att der inackorderat sig svamphuggares frän Skäne tör att blott insamla spamp. 2) På slättländsbyggder äro de både mindre talrike och. mindre födande. Slättland äro mera gynnande för kultur-växter, då deremot vilda berg-vegetationen -är kraftigare. Detta gäller, som bekant, äfven om de officinelle fanerogamerna. Krafter bor på bergen, rikedom och fullhet i dalarne. Läg och sträf, med oansenliga blommor, utvecklar 1 -bergplantan likväl de mest verksamma ämnen, untl der det slättlandets alster bortlägga denna yttre el vildhet, utveckla större blommor och saftfullbet i al ala delar; men just genom denna stegring i yttre form förlora de sin inre kraft. 3) Detta är, som bekant, förhållandet med smultron, hvilka vär store mästare ansåg för sin förnämsta ;-1 mediein. å z r) Den, som önskar underrättelse om Romarnes sätt es att anrätta svampar, finner 12 olika sätt uppgifna a hos Coelius Apicius. Men hvad bar icke sedan fil hans tid kok-konsten stigit! å l-jår utmerglat denna annars sköna och bördiga Pr RIS Sr RR AN