Aftonbladet – 6 maj 1852, sida 2

sig aldrig hafva sett. Under det jag promenerade på däcket, under afvaktan på det andra brefvets skrifvande, hade jag god lägenhet att betrakta Rosas sjelf och hans öfriga följe. Rosas utseende var obehagligt. Större olikhet har jag aldrig sett emellan far och dotter. Han var en man med skarpa ovanligt markerade anletedrag, med ögon snarare utan än med uttryck, hvilket, i förening med hans gråa hår och af åldern något framåtlutande figur, ingaf ett vidrigt motbjudande intryck. Ombord på Centaur, hade han yttrat: patt allt hade varit bättre för honom, om han hade stupat på slagfältet, ty då hade han nu varit i himlens!!? — Ibland hans följeslagare voro flere af ett ståtligt, intressant utseende, ej olika indianchefer. Uppfostrade i ett oaforutet fältlif, egde de icke begrepp or europeiska seder. De voro fördelade efter rang vid officerarnes och midshipsmennens bord. Första middagen de åto i gunrummet, börjades serveringen som vanligt med soppan, och då den förste emottog sin sopptallrik, sörplade han en klunk och lemnade tallriken till den som satt bredvid honom, som efter samma manår bringade den till den tredje, 0. s. v., tills slutligen officerarne måse lära dem att äta med sked. — Omsider blef jag åter inkallad till Donna Manuelita. Då jag inträdde, hade hon brefven färdiga, hvilka hon lemnade mig, uttryckande sin tacksamhet, samt gaf mig en liten bouquet — en törnrog och några jasminer — i det hon med ett leende blandadt med smärta och godhet sade: numera har jag ej tillgång som förr på blommor, men sådana jag har vill jag gifva er.. Med känslor omöjliga att uttrycka, förde jag hennes hand till mina läppar och aflägsnade mig. Kom: men i land, var mycket att uträtta, och sent på aftonen, ehuru det började blåsa bårdt. begaf jag mig åter ombord på Centaur. De