Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 2

om ett nytt kyrkomötes hällande torde säledes icke : befinnas komma för tidigt. I Redan vid 1844 ärs riksdag har presteståndet, ij: anledning af derom väckt förslag, i allö tillstyrkt. kyrkomötens hållande, såsom varande bäde af behofvet päkallåde och inom protestantiska kyrkan icke l: ovanliga. Det enda skäl, hvarför ett -sädant mötel: icke pröfvades strax nödvändigt, var, att nya kyrko-: jagförslaget, hvilket då ansägs lätt antagligt, innehölllj föreskrifter om kyrkomötens hällande på bestämdal: tider. Som detta skäl numera lärer få anses undan-l: röjdt, och då det vill synas, som borde ny kyrkolagsl:; antagande snarare förutsätta ett föregående kyrkomöte l: säsom alldeles oundgängligt, torde svenska presterska-pets äsigter om behöfligheten af ett sådant mötes utlysande få antagas nära nog samstämmiga. . .. Christi kyrka har, för så vidt hon i tid och rum synliggöres, allestädes genom form, sätt och medel haft sina sjelfständiga, egendomliga, nya utbildningar, alltefter andens inneboende ledning. Hon har framträdt i de särskilta kyrkosamfunden, gestaltat sig i brytningarne och söndringarne likaväl som i förbrödringarne och föreningarne; hon var och förblef i dem alla just det ena och enande, som gjorde dem hvar för sig till ett af fadershusen. Säsom grenar af ett och samma träd, funno de alla sitt beständ och sin föreningskraft endast i Jesu Christi gemenskap, och hvad som i sin början ofta var oansenligt och svagt, blef snart till en lummig och kraftfull gren, under hvilken himlens foglar kunde bo trygga. Den protestantiska kyrkan har framträdt genom starka brytningar och blodig strid, såsom skottet, bladet oeh blomman, framträder genom lifskraft, ljus och värma. Hennes morgonrodnad gick upp i blod, såsom mängen morgonrodnad är blodröd. Väl syntes hon i sitt yttre framträdande säsom en fiendtlighet emot den rädande utvertes kyrkan, men hon blef detta endast derför, att denna, af medfödd mensklig bristfällighet, antingen ej rätt förstod eller ej nog villigt erkände sin lika gifna pligt, som fördel, att reformera sig sjelf, genom utdömandet och afskiljandet af det förderfliga och genom det helsosamma anammandet till arf och egetaf det nyuppspirade och dock alltid samma goda; sitt lif ville hon behälla och mäste derföre mista det. I sjelfva verket frambar säledes den nyutbrutna kyrkan blott i en renad gestalt samma urgamla försoningens ord, då hon öppet protesterade emot all försoning och försonlighet med bestående kyrkliga synder, oskick och missbruk, och i Jesu Christi namn för evigt afsade sig sjelf allt anspråk på en yttre ofelbarhet, den hon fördömde, äfvensom allt yrkande på formens odödlighet, lagarnes oföränderlighet, samvetenas tvingande och trons mördande genom kärlekslöshet. : För sjelfva den första söndringen inom protestantiska kyrkan, hvarigenom Lutherska och reformerta kyrkorna ställde sig säsom sjelfständiga bredvid hvarandra, låg en djup nödvändighet till grund, och man mäste erkänna, att Han, hvars namn är underlig och råd, går det underligen igenom. Hvad som i det yttre syntes söndrande, blef i andan sannt förenande. Hade blott en yttre synlig kyrka uppstått emot den gamla enrädande, sä hade den nya kyrkan snart lupit samma fara, och mähända fallit i samma frestelse, som den fordna föll. Redan tidigt hade iden äldre kyrkan en helsosam söndring uppkommit, och sjelfva hersklystnaden mäste bidriga till4den falska myndighetsprincipens fall. Tvenne katholska kyrkor ställde sig bredvid hvarandra. Samvetsfriheten erhöll derigenom ett behöfligt fotfäste; genom en tingens yttre ordning blef den erkänd och fastställd. Närnu den ena af dessa kyrkor långt förr än den yngre systern, i följd af sin mera utvecklade lifskraft, med smärta bar sin första lifsfrukt, var det i Guds räd beslutadt, att också nu samvetsfriheten i stort erkändes, och att den nya kyrkan icke :fotades på någon utdömd grundsats af jordisk och fariseisk träldom oeh ofelbarhet. Lutherska och reformerta kyrkorna upp: kallades ej att stå såsom fiendtliga emot hvarandra, utan för att säsom tvenne fullgoda, sanntärdiga blodsvittnen aflägga ett samstämmigt vittnesbörd, att Herren -hvarken i Jerusalem eller på Garitzin rätt tillbedes, för så vidt Han ej tillbedes i anda och sanning. Uti hela den protestantiska kyrkan föregå för närvarande ganska betydelsefulla och djupa rörelser, hvilka det tillhör hvarje samvetsgrann lärare att i tid beakta, för att deraf både sjelf lära och kunna undervisa andra. Att akta på tidens tecken, att ätminstone vilja se Guds finger, der den verkligen gifver sig tillkäana genom börjande rörelser, nyfödda krafter, pägäende eller stundande strider, brytningar, föreningar och sädant mer, är oundgängligt för hvar och en, som vill. göra en rättskaftens lärares verk. Frälsaren förebrådde icke utan skäl det judiska folket, att ehuru de kunde draga omdömen af skyarnes och vädrens omskiftningar, de icke förstodo att döma, hvarken af den närvarande tiden, ej heller af sig sjelfva, hvad rätt var. Lutherska kyrkan har icke saknat sina kraftiga väckelser. Se vi blott på det kyrkliga lifvet och tillståndet inom värt eget land, så lära icke fattas äanledningar till .bekymmer. Brottens vexande antal, sedernas upplösning, lättbeten att slita de heligaste band, inbördes misstroende, ovanliga missgerningar äfven inom lärareständet, trögheten att bortskaffa äfven de mest förderfliga vanor och näringsgrenar, lösaktighet i uppfostran, den mest begärliga litteraturens frigörelse från religionens grundsatser och sådant mer, vittna tillräckligt, att icke det andliga lifvet ibland oss ens är hvad det, efter ganska medelmättiga anspråk, kunde och borde vara. Härtill kom mer, att stora utvandringar från värt land hafva skett för samvetsfrihetens sak, klagomål hafva blifvit anförda emot kyrkans lärooch andaktsböcker, större frihet i kyrkoceremonier har blifvit fordrad, vidsträekta förgreningar af läseriet hafva brutit sig hem: liga vägar genom landet, inom hutfvudstaden och flerstädes klagas, med eller utan skäl, öfver dess verkningar; katolicismens framsteg väcka farhäga: men hvad som för hvarje tänkande christen är ett märkligt tidens tecken, är en obeskriflig ljumhet hos en stor del af kyrkans lärare och öfrige medlemmar, och hvad som icke kan undgå en viss uppmärksamhet, är, att det vid nästföregäende riksdag församlade presteständet, nära nog såsom en man, uttalat sina bekymmer öfver det tillständ, hvari själavärden, ätminstone inom hufvudstaden, sig befann, hvilket betraktades säsom i-viss mån alldeles misslyckadt. Söka vi nu efter orsakerna till detta allt, så lärer väl få medgitvas, att kyrkan inom sitt eget sköte bär mänget upplösningsoch olycksfrö. Medgifvet, att hennes enkla byggnad är genom sin plan, sin grundform, sina fromma inrättningar och sina stora minnen hög och vördnadsbjudande, kan den sanningen dock aldrig förnekas, att mycket ännu felas, och att mycket af det, som i sjelfva grunddragen företrädesvis betecknar henne säsom ett organiskt helt och ett protestantiskt helt, icke sällan till den grad missförstås eller missvärdas, att svenska kyrkan snart nog kan sägas icke ens förstå sina anor frän reformationen. Kyrkan, för så vidt hon genom läroständet kan sägas befintlig och utpreglad, misshushällar obestridligen med sina egna tillgångar, och mäste genom sitt alltför otta misslyckade sätt, att värda själarne, att upprätthälla andans enhet, att fortgä till fullkomning;, allt mer och mer slå sig sjelf djupa sår, och medan hon-ännu-bär namnet att hon lefver, ädraga sig den svåra beskyllningen; att hon är död. Men det är icke nog att klaga; man mäste, der man menar sitt BOD SSrRR eder .4on, Sm ostlader son oh vs Fen BT ENA AR RE NA Et RR NR År EE AE RAN