Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 2

1ades till stadens militärbefälhafvare, general Manzilla. Tullgatorna blefvo under tiden alltner uppfyllda af flygande kavallerister, hvilcas antal slutligen tilltog så, att man icke itan yttersta fara kunde passera tvärs öfver satan. Man såg icke annat än dammhvirflar och rödklädda ryttare, hvilka ifyrsprång sökte kasta sig in i citadellet, innan fienden upphann dem. Under betraktandet af detta spektakel, kom jag händelsevis att på trottoiren stå bredvid en ung mulattska, som igenkänd af en af de flyende blef tillropad att hennes man hade stupat. Som hon fick underrättelsen, förvred hon ansigtet som en galen, ref ut håret, skrek som ett vilddjur, tryckte slutligen båda händerna opp emot bjessan och rusade med pannan emot en nära intill stående kyrkomur, der hon nedföll sanslös. Klockan fyra ankom svar ifrån general Manzilla, som icke allenast beviljade hvadiskrifvelsen blifvit anhållet, utan begärde tillika, att stadens bankoch tullhus måtte blifva besatt och bevakadt af örlogsfartygens manskap. Jag blef genast beordrad att gå ombord att hemta vårt folk, och landsteg med dem kl. 7. Marinsoldaterne samt beväpnade matroser och artilleribåtsmän. Vi landstego nästan samtidigt med fransoserne, engelsmännen och amerikanarne. Sardinianerne landstego ej förr än följande morgon. För öfrigt funnos här ej andra örlogsmän än tvenne spanska korvetter, och spanjorerne, som tillförne ägt detta land, hafva aldrig haft någon konsul eller representant här, hvarföre de ej heller sände folk i land. Med marinerne och tvenne matroser marscherade jag direkte till konsulathuset, och en underofficer med det öfriga folket marcherade till en svensk handlande, br Smitt, för att bevaka ett af hans varnlager, af cirka 120,000 rdrs värde. Samme vår landsman hade ett annat lika dyrbart varulager, som han beva