Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 2

till kyrkoherden Bergman i Skäne, för det denne lätit en lekman hålla tal till församlingen från gängen i kyrkan, burit vittnesbörd. Härtill kommer slutligen yttranden, som citeras af den ärade domprosten; att ban, såsom minister, skulle hålla starkt tummen på ögat på alla lekmän, som vilja lägga sig uti predikoembetet, men-atthan också-skulle-hälla dugtigt efter alla försumliga prester. Önskande honom all framgäng i det sednare afseendet, dervid jag endast befarar, att han trott sig förmå mera än han gör, kan man icke utan rätt stora betänkligheter motse den framtid, som förestår oss, i fall den nya ministern för ecklesiastikärenderna begynner använda yttre lagar mot den andliga rörelse, som begynt uti flera delar af landet. — Följden blir alltid densamma — nemligen att tvänget ökar genom sammanpressning den nya lifskraften och att denna sedermera lösgör sig med en ofantlig spänstighet och väldsamhet. En sädan framtid förestär, enligt min lifliga öfvertygelse, den svenska kyrkan, om det system, som representeras af hr Reuterdahl, fär någon längre tid fortfara. Helt annat, mycket fredligare, mycket lyckligare, blefve förhällandet, om vi erhölle enreligionsfrihet, sådan som t. ex. i Norge, Danmark och England, der personer, som af en eller annan anledning icke funne sig i statskyrkans styrelse eller läror, kunde få utträda derutur och bilda sina egna fria församlingar. Jag anser för min ringa del detta utgöra en af den enskildes rättigheter, hvilka icke af nägon styrelse, representation eller majoritet få kränkas. Den katolska kyrkans inre förderf och yttre förfall begynte då den började väldföra be:ännarnes enskilda rättigheter; sanshällena hafva, till sin egen olycka, i alla tider kränkt densamma, och den protestantiska kyrkan hade knappt kommit till väldet förrän den gick in på samma stråt, förnekande med detsamma sitt eget upphof, sin egen rättmätighet och utsättande sig för en motsägelse, som katolicismen alltid ganska klokt och ovederläggligt framhåller. Också har det protestantiska presterskapet kommit in och stelnat uti samma formalism, sjunkit ned i samma materialism, som det katolska. Samma personer, som ifrån predikstolen idkeligen tala om försakelse af det jordiska, gripa med giriga händer efter detta jordiska, för att deri mä väl och hafva goda dagar, och höja fruktansvärda rop emot hvarje inskränkning i deras vällefnad. Det ligger ett vidrigt skrymteri i allt detta! Jag är måhända orättvis, men jag kan ej undertrycka den tanken, att den fosterländska föreningen, sädan den nu uppenbarat sig, är mera en yttring af modet än af någon verklig inre håg, på samma sätt som det sällskap af förnäma, som här bildat sig för att uppföra bostäder ät fattiga. Anseende de demokratiska rörelserna i Europa utgå ifrån rationalismen, d. ä. ifrån otrons onda makter, hafva de regerande och de mäktiga samhällsklasserna, som just sjelfva företrädesvis i både öfvertygelse och handling byllat otron, nu i hast blifvit förfasligt gudaktiga. Det är religion som saknas i Frankrike, ja i alla länder,, ljuder det nu ifrån en mängd läppar, som blifvit mycket fromma. Vidare har man i England sett huru de förmögna och högvälborna klasserna träda il! spetsen för en mängd barmhertighetsinrättningar och samhällsförbättningar, som beredt dessa klasser aktoing och ett stort moraliskt inflytande. Hvi skulle man ej här begagna samma medel? Så hafva religion och barmhertighet kommit på modet, och man gör nu med fördel affärer deri, liksom man vid andra tider gör i spanmäl, bränvin 0. 8. v. — Så ungefär förefaller saken mig, ehuru -jag gerna önskade. att jag bedragit mig. Emellertid är modet aktningsvärdt, och det vore väl om nägot kunde uträttas derigenom.n —R—— (Insändt). Man finner af en uti Aftonbladet 52-102 ur tidningen Najaden införd artikel rörande: till-! sättandet af en kommittå för granskning al skärgårdsflottans reglementen, ej allenast att! de 1 detta ämne gjorda anmärkningar från detta håll biträdas, men äfven att betänkligheter yttras om lämpligheten af H. K. H.l Prins Oscars verksamma deltagande i dylikal kommitteer. Dessa betraktelser visa, att man äfven här börjar blifva varse olägenheterna uti konstitutionella samhällen af furstliga personers allt-) för verksamma inblandning uti de administrativa ärenderne, och ehuru kanske intet ämnejl under närvarande förhållanden förtjenarett allvarligare begrundande af hvarje varm och upplyst vän af ett dylikt statsskick, vill man dock för denna gång blott: citera den store Axel Oxenstjernas yttrande i likartadt fall: satt man uti krigstjensten aldrig borde använda furstliga personer; ty stolta öfver sin sbörd, vilja de icke veta åf någon lydnad och eftergifvenhet: säker, som de dessutom från sbarndomen sällan hafva fått lära sig, (Se Fryxells berättelser, 6 del. sid 415.) -Det är dessutom bekant, att vederbörande insett nödvändigheten af mera sakkännedom uti en af de till: kommittgens arbeten hörande afdelningar, hvarföre ock, just uti det fack som H. K. H. Prins Oscar benäget åtagitsig, en medhjelpare ur armden, kaptenen vid andra lifgardet Funck, blifvit kommenderad. — Vi redogjorde i måndags för en öfveriäggning i Stockholms Prestsällskap angående ett svenskt kyrkomöte. Med verklig förvåning erfar man deraf, att både ordföranden och vice ordföranden vägrat framställa de begärda propositionerna om ett sådant möte, -ehuru man icke kan upptänka något förnuftigt skäl för en sådan vägran, då Pedagogiska föreningen kunnat fritt inbjuda alla Sveriges biskopar, konsistorialer, lärare m. fl. till en allmän sammankomst. för öfverläggningar i närslägtade ämnen. -Emedlertid meddela vi här kärnpunkterna ur hr Lundbergsons förut i P. T. införda förslag till inbjudning till sådant möte, förvissade att allmänheten icke utan intresse skall följa den skildring af kyrkans tillstånd i vårt land, som deri innehålleg, helst den, såsom utgången från en af kyrkans egna prester, har sin serskilda betydelse: . . Mer än två och ett halft århundrade hafva förflutit, sedan nägot egentligt kyrkomöte inom Sverige hölls. Ty fastän vid de tvenne jubelfester, som till firande af 1593 ärs allmänna, fria kyrkomöte åren 1693 och 1793 begingos, åtskilliga vigtiga frägorrörande kyrkans tillständ och framtid förebhades, äfvensom vid sistnämnda möte ett betänkande af det till): högtiden församlade presterskapet afgafs med anled-! ning af Konungens gjorda framställningar, synes dock j af kallelsens ordalydelse, mötets organisation, tidens! TA ar la RK ÖR AR RR RR RTL Rd tl nGda Fant