ech stadfästelse; när nytt kyrkolag-förslag år till rikets ständers bebandling öfverlemnadt; när en länge förgafves väntad bibelöfversättning eller revision pår kallar kraftigare ätgärder för ändamälets vinnande; när hela läroverkets omskapning är företagen och ny skollag befinnes af högsta nöden päkallad; när ändtligen ätskilliga kyrkans församlingar i sina samvetens och hjertans betryck uppställt de mest bjertgripande frågor till samhällets och kyrkans besvarande, torde hvar och en, som med allvar betänker sakens vigt och är angelägen att stridsfrågorna på tredligt sätt lösas, finna att både tiden till ett kyrkomötes snara sammankallande är inne och att anledningarne att ej uppskjuta det äro både många, stora och tvingande. Skulle äter kyrkan vilja utgä ifrån den åsigten, att hon är stark nog att lida en eller annan utvandring eller att de mest förlora, som öfvergifva henne, skulle hon fortfarande påyrka konventikelplakatets nödvändighet och landsförvisningarnes behöflighet, ville hon i strid med sina egna bekännelseskrifter pätvinga församlingarne den yttre gudstjenstens enhet och likformighet, så torde något hvar inse, att detta allt utgör blott ökade skäl för ett kyrkomötes hällande. Modershjertat hos kyrkan synes då icke vara så alldeles moderligt, och om nägot behöfver blifva ett öfverläggnihgsämne på allvar, så är det detta. Ty dessa alla, som vära lagar utdrifva, äro dock med oss delaktiga af samma frälsningens nåd och hopp. Äfven för dem är Jesus Christus död, och när Han bar verldens synder, bar Han äfyen deras. Det mäste finnas ett sannfärdigare broderskap i Christo. Kyrkans bekännelse om sig sjelf i förhållande till andra kyrkosamfund och hennes bekännelse med afseende på hennes egna medlemmar-torde närmare och bättre, än hittills skett, böra bestämmas. . .