Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 2

tillstånd. Adjutanter och ordonnanser redo i fyrsprång genom gatorna, den som ej gick ur vägen blef sans fagon kullriden, och stadens municipalgarde trädde under vapen och marcherade in i fästningen. Något mera besatt löjligt än denna borgarmilis vet jag mig aldrig ha sett. Negrer, mulatter, spaniorer af lägsta dräggen, indianer, somliga i gula byxor, andra i röda, randiga, hvita, de flesta barfotade och barhalsade, trasiga, smutsiga, med långt okammadt lurfvigt hår, hvilket på indianerne räckte ned långs ryggen. Hvad som ökade effekten i denna vidunderliga scen, var den verkligen utmärkta regementsmusiken, som visserligen också bestod af trasiga negrer och indianer, men genom sin ofantliga mångfald af instrumenter, samt musikanternes fulländade öfning att bibehålla den mest bestämda takt — en takt närmast lik processionstakt, d. v. 8. de togo ett kort steg på samma tid våra trupper behöfva att taga tvenne långa steg — otvifvelaktigt var jemngod med de bästa regementsmusiker, jag hittills hört. Hela detta uppträde var en sammansättning af en sökt imponerande hållning och den komplettaste narraktighet, omöjlig att beskritva. Emellertid började enkla ryttare komma instörtande ifrån slagtfältet, drypande af svett (värmen var dagligen i skuggan 309 Celsius) och öfverhöljda af damm, mera hängande öfver än sittande på sina hästar, och hästarne vacklande af öfveransträngning. Snart kommo äfven friska regervtrupper till fots, hvilka besatte de flata taken på alla hörnhusen vid de förnämsta gatorna, och på gatorna närmast intill stadens citadell uppkastades barrikader. Allt förebådade en förtviflad gatstrid. Klockan 12 middagen samlades åter alla chargås daftaires, konsuler och fartygschefer, och uppsatte en ny skrifvelse af ungefärligt samma innehåll som den föregående, hvilken genast öfverlem