Aftonbladet – 1 maj 1852, sida 2

Eleonore ständigt i sina böner till Gud, så skulle jag vara nöjd. Förr var det mig nog att hon var min dotter. Så kom kärleken, och jag visste att det ej mera skulle blifva som förr; och sedan tänkte jag, att. den smärtan som jag kände, då Edvard talade -med mig, var så skärande som sorgen någonsin kunde blifva; men det närvarande bekymret, min Gud och Herre, är svårare än allt det andra, och du allena kan hjelpa !n Då Nest blef så återställd som hon kunde vänta att blifva det här på jorden, fordrade hon ängsligt att få öfvertaga så mycket som möjligt af de vanliga arbetena. Fon tilllät ej sin moder att fråntaga henne någon möda, och tvektes behöfva ett strängt arbete -och kroppslig trötthet. Hon syntes tillfredsställd då ansträngningen försatte henne i en slags domning. Då modren under de första månaderna efter Hennes tillfrisknande ville spara hennes krafter och sjelf förrätta de husliga göromål, som fordom Nest hade bestridt, blef denna sednare nästan häftig, men visade deremot en viss skygghet för att gå ut. Fleonore trodde, att hon ej ville visa sig för grannarne med sitt förändrade och förstörda utseende, men Nest fruktade icke derag anmärkningar, utan blott deras medlidande för den öfvergifna och förskjutna. Om Eleonore gaf efter för sin dotters enträgenhet och satt stilla, under det Nest med ett såradt, bittert hbjertas Hela otålighet, förrättade sitt arbete, så ville tårarna framtränga i hennes ögon; men hon vågade hvarken visa detta eller hvilket annat tecken till medlidande som helst, emedan det uppretade den arma lama flickan, så att hon till och med genom frånstötande åtbörder sökte afvärja moderns ömhetsbevis vid dylika tillfällen. Allt skulle vara såsom det var förr, innan hon lärde känna Edvard, och i det yttre gick äfven allt sin vanliga