Aftonbladet – 1 maj 1852, sida 2

Ire härledas afmenniskonamnet Hune (Finne) n af djurnaminethund. Thorer Hund i Olof I. Heligesi(sagå har sannolikt af samma grund ått sitt tillnamn: Olof Tryggvason kallade i rede Sigrid Stofråda en hednisk hund (Finne). Iunborghärat pa Jutland har troligen samma ärledning; ej af hundrade borgar. Är ändtigen ordet Hune, som ock i sagorna skrifves ohune, enligt Geijers antagande likljudande ned Quene, då ha vi i sagorna flera vigtiga vittnesbörd om att Quenerne, som otvifvelakigt voro finska Tschuder, ej blott funnos i nordliga Norge och Sverige, utan äfven voro utbredda öfver de danska länderna, och alltså ir det dessa, och icke Lapparne, som efteremnat de finska ortnamnen i Danmark. Man förstår då, huru stenålderns kolossala orafvar i Nordtyskland ännu kallas Hunengräber (på Jutland Jynovne) och huru den ära förbindelse och sammanblandning, som sannolikt åtminstone ett årtusen herskat melan de tidigare inorden boende finska Tschuler och de sednare inkomna dem till det ytre mycket liknande Gother (Jötar, Jättar), san ha bragt de långt sednare inträngande männerna (Daner, Norrmän och Svear) till att sammanblanda dem, serdeles gom de ofta . verkligheten icke då kunde skiljas från hvarndra. Härafsynes benämningen Jöthun (JöteJun), som gifvit anledning till så mycken historisk förvirring, ha uppstått. Man må alltså, strängt taget, skilja mellan Jättarne, som äro, identiska med Jötarne (Götarne, Gotherne), och Jöthunerne, hvilka härflutit af en blandning utaf Jötar och Huner (Finnar). Huru orätt det är att göra Jöthunerne identiska med Finnarne, är klart endast deraf, att sagan kalar Dan Mikillati en Jöthun. Att finsk blod funnits i Dan, kan vara sannolikt; men ingen historisk orimlighet -kan vara större än att göra honom till ren Finne. Nu kan man ock förstå sagornas berättelse, när de läto Ljusalferne, efter hvilka Lilla Belt i en gammal dikt sannolikt kallas Alfsundet, och som synas ha utgjort nordens äldsta sjöfarande, fiske och jagt öfvande befolkning, lefva i godt förstånd med Männerne och Asarne, enär de rimligtvis varit dessa, som att döma af sagorna kommo landvägen och således då voro utan fartyg utan hvilka det är omöjligt att göra SG behjelpliga med öfverfarten. Ar detta käcka och kraftiga folk ändtligen detsamma, som i motsats till dvärgarna (Svartalferna) med en annan benämning kallas Kimbrer (kämpar), då ha vi tillika en enkel förklaring på namnet kämpegraf, den kimbriska halfön (Jutland) o. s. vs och det förtjenar i detta hänseende serdeles uppmärksamhet att Saxo, som var väl bekant med forntidens myter och sagor, ej blott låter stensatta minnesmärkena anläggas kämparne (Gigantes) eller-ett annat sådant starkt folk, utan äfven oupphörligt omtalar danska land såsom stridsplatsen mellan Kämparne och Menniskorna.