Aftonbladet – 1 maj 1852, sida 2

dessa nomader och de bofasta Jättarne, hvilkac bestämdt drefvo boskapsskötsel och åkerbruk. l: Ljusalferne tillhörde sannolikt den stora -for-lc dom i Europa vidt utbredda tsehudiska racen, af hvilka flera förut bofasta afdelningar ännu v i den historiska tiden lefvat på lappskt sätt,!l och af hvilken serskildt Qvenerne och Karelerne I i utseende-just alldeles likna den skildring som 1 finnes af Ljusalferna, i hvilket afseende detl( serskildt förtjenar framhållas, att ordet Tzjudli bieloglas (den ljusögda Finnen) förekommer il gamla sånger. Schiern har nyligen ådagalagt! de baltiska Tschudernas stora utbredning i nor-): den och synes ha fullkomligt rätt, då han görl Resarne eller Thursarne till baltiska Tschuder. : Se vi nu först på belägenheten af stenål-l! derns grafvar, så finnas de onekligt så godt som uteslutande endast vid hafvet, fjordarne och de större floderna (elfver), och sträcka sig ofta längs dessa, t. ex. längs Loire och Garonne i Frankrike, djupt in i landet. Betänker man nu, att nästan hela Europa, hvårs rand de kunna sägas kanta, i den aflägsna tid, då stenålderns minnesmärken anlades, måste ha varit betäckt med ogenomträngligal! skogar och moraser; betänker man de oerhörda ansträngningar det måste ha kostat att. tillhugga och frakta dessa block; betänkerl man, att dessa stenminnesmärken vanligen innehålla ej blott jagt-, men äfven fiskredskap: så blir klart, att de ej kunna vara anlagde af ett svagt och fegt slägte, såsom Lapparne vanligen skildras, utan af ett stort, starkt och modigt folk, som, tvunget af naturen och lokalförhållandena, nödgats att på lappskt sätt lifnära sig dels af jagt, dels af fiske; alltså ett folk, som i hög grad liknar de tschudiska Quenerna och Karelerna: en åsigt, som också med afseende på de i grafvarne funna kraniernas form, som utvisa mongolisk race, synes vara den enda giltiga. Att fiske åtminstone lika mycket som jagt varit en näringsgren för stenålderns folk, bevisas otvifvelak-. tigt af ostronbankarnas innehåll, hvarigenom också ytterligare stadfästas den för öfrigt genom grafhögarnes talrikhet temligen närliggande åsigten, att detta folk bott kolonivis, just som våra fiskare i allmänhet göra än i dag. Ett folk, som varit så talrikt utbredt, kan, då Europa efter dess minnesmärkens anläggning ej varit underkastadt någon allmän naturrevolution, omöjligt ha alldeles försvunnit, utan måste finnas till ännu; ehuru mer eller mindre blandadt med sednare inträngande racer. TIntressant är det derföre i detta afseende att förnimma, att kusterna på en del af de större danska öarne, särskildt Seland och Fyen, på flera ställen äro kantade med en stor, ljushårad och käck folkstam, som ej blott i hela sitt yttre, utan ock genom sin mera sjungande och hastiga dialekt skiljer sig från den något mörkare och mera långsamt talande landtbon, en stam, som utan tvifvel i forntiden, innan den förträngdes och blandades med andra, varit långt mera utbredd och som genom talrika generationer ej synes befattat sig synnerligt. med åkerbruk, utan nästan uteslutande med fiske och sjöfart. Är nu detta folk en qvarlefva af de i fornskrifterna omtalade ljusalferna, som sannolikt voro af finsk stam, och har denna race i uräldsta tider bott ej blott öfver största delen af det till fiske serdeles egnade Danmark, utan ock, som dess namn synes antyda, vid elfoerna i och kusterna af Europas särskilda länder, då blir mycket klart, som eljest skulle vara dunkelt. Vi kunna så förstå den påfallande likhet, som är emellan en del af Danmarks kustbor samt Sverges och Norges nordligare invånare. När man jemför danska fiskrarne och fiskarflickorna på Skogshoved,; Torbek, Sletten o. s. v. med de svenska dalkarlarne och dalkullorna, som bo utmed Dslelfven, möter i utseendet enhögst förvånande likhet. Man återfinner vanligen ej blott samma kroppsoch ansigtsform, samma ljusblå ögon och nästan linhvita hår, serdeles hos barnen, utan ock det sjungande och lifliga uttalet. Den tanken påtvingar sig ovilkorligt, att begge härstamma från nordens uräldsta tschudiska stam, som genom den i årtusenden existerande samlefnaden och den ofta inträftande blandningen med de sednare inkomne racerna (Götarne och Männerna) småningom upptagit dessas seder och språk. -. Så förklaras ock, huru, ej blott flera danska öar, såsom Fyen, Samsö, Laesö (Hlesey), Falster och Möen, samt i Sverge Finveden m. fl., ännu ha finska namn, utan ock hvarför finska språket fins inblandadt såväl i skandinaviska, som i flera af Europas kustspråk, samt huru flera sydeuropeiska länder ega traditioner om folkslag (kykloper, giganter), som, när det äfventyrliga bortskäres, i seder och lefnadssätt I synas haft en väsendtlig likhet med de finska tschuder, såsom vi efter grafvarnes och ostronbankarnes innehåll kunna uppfatta deras karakteristik. Utan att taga tillflykt till den vanliga, men högst tvifvelaktiga och säkerligen falska åsigt, att jättarne — som i nästan alla sagor skildras som bebyggare af landets inre och som boskapsskötsel idkande folk, alltså alldeles skiljaktiga från de finska alferna — skulle varit Finnar, kan nöjaktigt förklaras, huru sagorna kunnat antyda, att de sydligt boende folken bestodo af Gother (Götar, Jotar, Jättar) och Huner, hvarmed man ingalunda bör I förstå de historiskt bekanta Hunnerne, utan , sannolikt de med dessa beslägtade finska TschuIder eller Ljusalfer (Quener), som tydligen, just på grund af deras spridda och skiljaktiga uppehållsorter, haft mycket varierande lokalbenämningar. Ordet Hune, begagnadt i st. f. Finne, synes ha varit temligen allmänt och har utan tvifvel länge brukats som öknamn. sHund) som oqvädinsord bör säkerligen helRE ———————— LA ! L fEleonore ständiet i sina böner till Gud. så!