Aftonbladet – 1 maj 1852, sida 2

Nest tillfrisknade under sommarsolens varma strålar. Edvard kom för att besöka henne, och tillbragte den utlofvade fjerdedels timmen, men han vågade aldrig lyfta sina ögon till hennes ansigte. Hon var verkligen en krympling: det ena benet var mycket kortare än det andra, och hon haltade, stödd vid en krycka. Hennes förr så blomstrande ansigte var tärdt och blekt af lidandet, de friskarosorna voro flydda: för att aldrig återvända. Hennes stora ögon -lågd djupt ingjunkna i sina ihåliga hvalf, men der fanns ännu ljus i dem qvar, då Edvard inträdde. Hennes moder bäfvade för hennes återvändande krafter, bäfvade ehuru hon önskade det, ty den tunga bördan af hennes hemlighet nästan öfverväldigade henn tidtals och hon tyckte sig märka att Edvard började tröttra vid sin tvungna uppmärksamhet. En Oktoberafton upptäckte hon allt för sin dotter. Hon tvingade sitt ångestfulla hjerta att framställa 8aken från förståndets kalla synpunkt och sade sin dotter att hennes försvagade helsa gjorde henne oförmögen att blifva en jordbrukares hustru. Hon talade hårdt och kärft, emedan hennes inre ångest och deltagande var sådant, att hon ej vågade gifva luft åt de känslor som söndersleto henne. Men Nest vände sig bort från det kalla förståndet; hon förbittrades emot sin moder; hon förbittrades emot hela verlden, Hon inneslöt sin sorg i sitt hjerta och lät den derinne härja och bränna. Natt efter natt hörde modren hennes gråt och suckar, långt mera :klagande och bittra än de, hvilka den kroppsliga smärtan ett år förut hade utpressat — och natt efter natt, då modren talademilda tröstande ord till henne, förnekade hon stolt tillvaron af hvarje annan smärta än den hennes kropp hade att uthärda. Om hon ändå ville öppna sitt sårade hjerta för mig — för mig, hennes moders, suckade