Aftonbladet – 24 november 1851, sida 2

,Tror han det? återtog rådmanskan med en blick at den frommaste hjertlighet. Nå, nå, vi få väl se!... Men, för att återkomma till auditörn, det far för mig som jag skulle ha hört namnet Stålbrand förr... och det vore roligt att veta om inte... om inter, itertog hon efter en liten tystnad, auditörns far var slägt med någon... baron ThorstenON ?n Jon, sade Wilhelm förvånad, min far hade en äldre, blind kusin med det namnet, till vilken han stod i stor förbindelse, emedan kan, kusinen, till min fars och hans syskons västa lyckades få ett fideikommiss upphäfvet, kom tillföll honom efter farfadren, ty hans gen var redan död. Hur kände rådmanskan ionom ?, Åh... jag var i hans hus en liten tid sort före hans död... och skötte honom, itertog gumman; nu mins jag mycket väl att wuditörns far, då en gosse om fjorton, femon år, var der och tog afsked af honom och orät bittert vid skiljsmessan, som också kostade mycket på den stackars baron... Herre Gud, att jag en gång skulle få se unge Stålorands son!, Inte var det rådmanskan, som satt inne så roget och läste för min olycklige onkel, medan hans egen fru ständigt var borta och roide sig? frågade Wilhelm ytterligt intresserad. Åh jo visst, min lilla auditör; men hon aging, hon; henne få vi inte klandra,, genNA mman. Ack, Waldberg!, utbrast Wilhelm, hvarför har du inte talt om detta förr!... Min zoda rådmanska: nu skattar jag mig dubbelt lycklig af er bekantskap. Om ni visste hur ofta jag i barndomen hörde min far med nonerlig rörelse beskrifva ert tålamod, er ömaet och försakelse, som gjorde ett outplånligt ntryck på hans unga sinne.x Den snälla gossen! sade gumman med tå:ar i ögonen; men inte var jag ändå värd något beröm, ty se, min auditör, allt det der var bara ett behof för mitt hjerta . . . emedan