Aftonbladet – 18 oktober 1851, sida 2

tt Sålunda har hr Rietz redan utgifvit Skån ska läroverkens historia, med undantag a ,. Lunds universitets, öfver hvilket prosten Ahn o felt lärer vara sysselsatt med grundliga forsk is ningar; professor Brunius bearbetar landska. 3 pets arkitektoniska och öfriga konsthistorisk: -, minnesmärken; serskilda personer ha åtag: . Sg skildringen af landets naturhistoriska oct 1 af dess statistiska förhållanden; docenten Ca o vallin gör samlingar för herdaminnet och kyr. a kans historia; öfver Malmö och Helsingborg järo specialbeskrifningar å bane — både Wie. Iselgren och Sturzenbecker bearbeta den sist , nämnda stadens häfder; hr Cronholm åter ha Jåtagit sig den politiska historien, som med förevarande band är afslutad. Sådana gemensamma företag förtjena efterföljd i andra orter; och serskildt torde det tillåtas oss att hemställa till landsortstidninIgarne, om de ej, der brist på förläggare ypIpar sig, kunde bilda en provisorisk kärna elIller medelpunkt för egna och andras forskningar öfver stadens och ortens historia, hvilket torde af deras läsare ofta med tacksamJhet emottagas i utbyte mot en hop usla romanstumpar och enfaldiga ammsagor. Politisk historia kan för ett landskap, helst i en stat der alla federativa elementer Isaknas, ej ega den inskränkta och derigenom intensiva betydelse som för samhället sjelft. Såsom gränsort och vacklande mellan svensk och dansk regeringsmakt gör Skåne dock till en viss grad ett undantag. Hr C. har utförligt behandlat allt hithörande, men snart funnit sig företrädesvis försatt i bearbetningen af provinsens förvaltning, rättsförhållanden, näringskällor, gärder till staten och det enskilda samhället. Provinshistorien är icke mer, för att begagna en statistikers ord, blott en berättelse om den del af statens öden som timat inom provinsens gränser; utan den betraktar provinsen i dess förhållanden till staten såsom det hela. Man skall uppvisa i hvad mån provinsens egna serskilda intressen gjort sig gällande vid statens lagstiftning och blifvit befordrade eller hämmade af de öden som drabbat hela fäderneslandet. En sådan betraktelse är ganska mödosam och gör en väl utförd provinshistoria till ett lika svårt om ej svårare företag än att beskrifva fäderneslandets allmänna öden. Betraktar man icke provinshistorien ur denna synpunkt, kan man knappast säga att de särskilda landskapen ha anspråk på egen historia annat än i de äldsta tiderna, då de voro mera oberoende af hvarandra och lefde sitt eget nationallif; hvilket mer och mer upphörde, sedan Ingjald Illråda störtat deras sjelfständighet och kufvat dem under den centraliserande kungamakten. Sista skymten af det gamla förhållandet försvann, då Carl IX till ett permanent kollegium förvandlade det gamla riksrådet, hvars medlemmar förut delvis residerat i de särskilda landskapen såsom provinsmagnater. C. G. Tessin författade ett memorial under 1723 års riksdag för attinågon mån återställa det gamla förhållandet: men förslaget undertrycktes och blef ej framlemnadt. Hade det kunnat genomdrifvas under en tidpunkt, då regeringen i sitt val till riksråd var bunden af ständernas förslag och således ej på dessa platser kunde företrädesvis anställa hofvets vänner, så hade derigenom ett frö till landskapernas sjelfstyrelse kunnat läggas, den vi dock hoppas på säkrare väg kunna ernås genom den mognande föreställningen om fria länsnämnder i förening med kommunalstyrelse. Så vida har samtidens medvetande klarnat, att centralisationen måste modifieras: utöfningen af dess makt må för öfrigt ligga hos den republik som är une et indivisibles, ty den sanna demokratien fordrar inhet för alla och böjer sig ej slafviskt hvarken för enväldets eller för ett oklokratiskt konvents godtycke. Vi lyckönska emellertid hr C., att ha fullbordat ett mödosamt och för honom hedrande irbete och hoppas få skörda ytterligare frukter af hans forskningsnit samt att hans tid icke måtte komma att upptagas med hvad han i aningsrik hemskhet förebådar: Skulle ilskan, inskränktheten och fördomen bemöda sig att missleda läsarnes omdöme, så eger författaren en penna, om den påkallas). en ll roman Al ll Ja 2 Ta so 32. ar 7)