Aftonbladet – 9 september 1851, sida 2

Den som ej är med oss, är emot oss! Underkasten er antingen ett godtyckligt ochi blytungt välde, som ärnar göra framätskridandet hopplöst och lifvet odrägligt; eller kasten er genast, med lif och själ, in i ep rörelsehvirfvel, hvarur riddning möjligen kan ,väntas till slut, men — märken det väl — icke utan stor vedermöda, och först efter lång tids förlopp! Ganska få bland dem, hvilka genom ord eller handling offentiigen inskärpt oundvikligheten af detta val, så väl i Tyskland som Italien, tyckas hafva tinkt allvarligare på följderna. Men vi varseblifva dem omedelbart: vi hafva just nu framför oss bref från utmärkta statskunnige, tillhörande den lagbundna frihetens vänner i begge länderna, och äsigterna af dessa bref äro icke blott olycksbådande, utan öfverensstämma tillika på ett högst öfverraskande sätt med hvarandra. Före 1848 fanns knappt något demokratiskt parti i Tyskland; medelklassen i allmänhet önskade väl en rymlig utsträckning af medborgarefriheten, men var belåten med att se den betryggad genom konservatifi sammansatta parlamenter; den var tillika ensc med hofven i undertryckandet af demokratien. Nu undertryckes den sjelf af hofven. Den märker sitt misstag; den grämer sig bittert deröfver, och ganska säkert kommer den icke att begå samma misstag ånyo. De råmärken. som förut funnos mellan frihetsvännernas olikartade läger, bortfalla skyndsamt vid anblicken af den gemensamme fienden, hvars makt har visat sig vådligare, och hvars fiendskar uppenbarat mera blindhet och oförsonlighet. än man förut ansett vara möjligt. Alla frihetspartierna börja blifva öfvertygade, att olika tankar icke längre få råda bland dem angående det sätt, hvarpå en framtida seger öfver despotismen bör begagnas, till dess denna seger är verkligt betryggad. Sådan är åsigten i Tyskland. Underrättelserna från Italien upplysa alldeles detsamma. Sinnesstämningen skildras derjemte såsom ytterligt uppretad, harmfull och bitter; afsky och förtviflan drifva nästan hvarenda afdelning af de frisinnade i det republikanska partiets armar. Mazzini, som före 1846 egde få anhängare och blott ansågs som en hettefrad och svärmisk äfventyrare, ser sitt anhang ökas med hvar dag; och om man undantager sardiniska riket, hafva den lagbundnz konungamaktens vänner nästan öfverallt ingått i den yttersta vensterns leder. Tankan på Italiens enhet och sjelfständighet, som för två. år sedan var föga mer än en dröm, har bemäktigat sig alla klasser, enligt hvad de mest opartiska och filosofiska betraktare intyga. Den afund emel!an olika städer och stammar. som förut qväfde enhetsidgen, har försvunnit nästan utan spår; och vid nästa utbrott komma Romare, Neapolitaner, Toskaner och Lombarder att handla såsom ett enda folk. I Isanning: despoterna hafva mellan sina fiende: stiftat en fred och en samdrägt, som de allt för litet märka! Men detta är ej allt. De hafva gifvit frihetens vänner en annan lexa, som icke lätt kommer att gömmas, och som det var nära Inog vansinnighet att inskärpa; den lyder så: I;Förliter eder icke uppå furstar! Dem binda lvinga eder, inga ingångna förbindelser; de suppfylla inga löften! — Neapels konung Jhånler åt den grundlag, han svor att upprättThålla. Fursten af Anhalt-Dessau erkänner att Ihan tänkte på mened, när han svor friheten Itrohet. Kurfursten af Hessen, Konungen aj Preussen, Kejsaren af Österrike förakta hvarje tanke på att hålia sina ord mot undersåter. ISkrifna samhällsfördrag bortsopas likt spinIdelnät; de högtidligaste försäkringar bortblåsas likt stoft. Vid den allmänna orons nästa utbrott — när folkpartiet nästa gång får öfverhanden — Ikommer allt detta att hafvas i minne. Nä lordhållighet mot undersåter icke får egarum. Ikan barmhertighet mot menedare ej helle komma i fråga. När eder icke förmå binda. Idå är det svaghet att lyssna till dem och I gagnlöst att framtvinga dem. Är furstevälde obotligt utan hopp, så kan det ej undgå at I dela lott med andra obotliga dårar eler oför Jbätterliga missdådare. Äro foikens rättighe ter oförenliga med uppritthällelsen af dyna: stier, såsom de reaktionära kungörelserna be: möda sig att inskärpa: då måste dynastier: upprätthållelse försakas, Den utmaningshand: ske på lif och död, som enväldet kastat å folkfriheten, se sig folken tvungne att upp: taga. En öfvertygelse om fursteväl!dets ovar aktighet sprider sig härigenom dagligen blanc alla samhä lsklasser, så väl i Tyskland som Italien; i det förra landet har den redan nåt -läfven statsroinistrar. Furstarne hafva sig sjelfva rlatt skyla derför. De hafva med fullt beråc satt sig på tvären mot tidsandans syften; de fjäflas med det omöjliga — med att återupp: sMifva föråldrade fördomar, midt under de stund: ligen allmänligare insigternas dagsljus — ifla: att beherrska bildade och framåtskridande sam hällen efter ett system, som blott passat fö längesedan -framlidna tider — att åt samhäl.sklasser, hvilka känna sin förmåga och afvet: sin styrka, vägra rättigheter, som de se an dra folk åtnjuta och utöfva. Sådant kan icke bära sig i längden. Antaget till och med at de stora makterna hade rätt: att de månge små hofvens i Tyskland bestånd icke kan för:lenas med tillvexten af individens frihet och -Istatens sjelfständighet: att civilisationen är ott CP ee Me UP et mn