Aftonbladet – 9 september 1851, sida 2

tan på ett inkast, som han lätt skulle kunna, undanrödja. Men, jag har redan förfogat öfver min dotters hand, och var öfvertygad om min stora ledsnad att derigenom se mig hindrad från antagandet af ert anbud. Min gode herr Renaut, svarade des Essarts, tillåt mig, oaktadt er vägran, att hoppas! Ni: vet förut att jag är förmögen och oberoende; och jag tillägger nu att min kärlek till er. älskvärda dotter uppfyller hela mitt hjerta; att er vägran skulle tillintetgöra alla mina förhoppningar. Men hvem kan väl vara min rival? Hvem är den lycklige som hon föredrager framför mig? Kan jag få veta för hvilkens skull min anhållan om hennes hand afvisas ?, Gerna, min herre! Min dotter förlofvades med en af mina bekanta redan för tio år sedan... hon var blott nio år då han anhöll derom.n Och åt hvem? Hon är förlofvad med min vän Mauclair. ;Herr Mauclair! inföll den unge advokaten då han hörde detta namn. Denne gamle leverantör åt Direktorium, som är illparigare än en prokurator! Herr Mauclair är ju redan gammal: är äldre än ni sjelf, herr Renaut, och ni vet att han icke har det bästa rykte om sig. Håll, herr des Essarts,, afbröt Renaut. Herr Mauclair är min vän, jag har honom att tacka för allt hvad jag äger, och mitt löfte är gifvet. Men ni uppoffrar ju er dotter!. ropade des lssarts med heita. Tro mig, svarade Renaut lugnt, jag skulle äfven uppoffra min dotter om jag gåfve henne åt er.n Huru då?, Julie älskar er icke.n Jag känner henne alltför litet för att kunna smickra mig med något dylikt, men om ni tillåter mig att söka vinna hennes kärlek, så vågar jag likväl hoppas ...? Att hon slutligen skulle älska er? inföll