Aftonbladet – 9 september 1851, sida 2

Renaut. Nej, min herre; ni gör bäst om ni öfverger denna förhoppning. ;Jag skulle likväl knappast tro, att hon tycker om herr Mauclair. Nej, min herre; honom älskar hon icke heller. Men här finnes en ung man, som ni måhända känner; en man utan förmögenhet, men af god familj; och likväl kan jag ej skänka honom min aktning; det är herr de S:t Ange.n Jag känner de S:t Ange,, sade den unge advokaten. Det är honom min dotter älskar, i trots af mitt förbud och min ovilja; och om ni tror att min dotter uppoffras i händelse hon ej blir gift enligt sin böjelse, så kan ni följaktligen ej påsta att hon skulle bli lyckligare med er. Ville jag göra min dotter lycklig efter hennes eget tycke, så borde jag gifva henne åt hr de S:t Ange. Ni står helt och hållet utom täflingsbanan. Men tro mig, tillade Renaut vänligt, i min närvarande ställning emellan mitt löfte, gifvet åt Mauclair, och min dotters böjelse, hvilken jag ej kan gilla, beklagar jag uppriktigt att jag icke kan gifva ett svar, som förskaffar mig den äran att få er till måg. IH. Den unge advokaten lemnade Renaut, nägot uppretad öfver afslaget och bekymrad öfver den böjelse, som Julie Renaut hyste för S:t Ange. Hon älskar alltså en annan, sade han för sig sjelf, voch hvem? Den der lilla S:t Ange, som är nästan bara barnet, och ändå helt och hållet utlefvad, — en spelare, en slösare, i skuld öfver öronen och aftvetydigtrykte. — Herr des Essarts hade, om han varit mindre partisk, kunnat tilägga att den som Ju!ie föredrog var en utmärkt vacker yngling, och högst intagande i sitt sätt att vara. Med sorgbundet sinne begaf des Essarts sig till domstolen, påtog sia embetsdrägt, och inträdde i den sal der polismålen föredrogos; der satte han sig ned på advokaternas bänk.