Aftonbladet – 17 april 1851, sida 2

skulle utan all vår förskyllan hjelpa oss igenom den stora hotande samhällskrisen.s Till närmare förklaring af meningen med folkskolans upphöjelse, heter det, litet längre fram: Hr Rudenschöld tänker sig denna upphöjelse så att centralskolen skulle blifva ett gemensamt underlag för alla medborgarklassers bildning, och ban talar bevekande ord om nödvändigheten för wår skuldsatta herremannaklass att åt sina bern bereda en uppfostran på billigaste vilkor. Han har ännu ett mål med denna folkskola, nemligen att, endiast med förmiddagens användande till intellektusell undervisning egna eflermiddagen åt öfningarr i kroppsarbete, hvilket icke blott skulle i allmänthet stärka de förvekligade herrskapsbarnen och behållla sllmogens i deras lefnadsställning och dagliga vanor, utan bereda väg för den ståndceirkulatton hvars id hr R. i föregående skrilter sökt utveckla. Vi hafva på ett annat ställe sökt göra rättvisa åt de;sa åsigter. Det är vår orubbliga öfvertygelse att virt samhälle kommer ingen väg, förr än de individer hvaraf det består, i stor och sann mening realiserat sina värden, trängt till sanningen af sitt eget väsemde och lärt sig lyda naturens röst. Det är vår olycckliga svaghet att splittra oss i en herremannaklaass, hvars inre ihålighet, både moraliska och ekonomiskka, så bjert faller i dagen, och en så kallad sämmre klass,, utmärkt genom detta sorgliga namn, som måste tvinga dess medlemmar att på ett onaturligt sätt tränga sig upp i herreklassen. Vi önska med hr R. att den dag snart måtte komma, då hvar och en, hörsammande försynens i naturgåfvornas beskaffenhet uttalade bud, stannar i den klass af medborgare dit han paturligen hörer, då bondens son, lika såväl som herremannens, försmår den falska och ofruktbara äran att såsom en oduglig embetsman blifva statens nådehjon, för den sannare lyckan att genom eget arbete vinna en aktningsvärd utkomst. Mem vi tänka oss ej nödvändigheten deraf att hvarje artbetande samhällsmedlem måste antaga den närvarancde, aller snarare den fordna, allmogens seder. Vi se 4 ligen huruledes de arbetande klasserna antaga skie seder och drägt, liknande de högre ståndens, och Ai kunna ej deri finna något fördömligt. Och nog har kanske den tjenande qvinnan antagit en herrskaplig snitt på sina kläder, endast i hopp att lerigenom tik 22 del frälsa sig undan den moraliska ättslöshet sont CePligt våra sällskspiseder så ofta Irabbar hennes ege: Vi kunna deri icke se något ndt. I den mån bon den förbättrar sin ekonomiska tällning och odlar sin sj; skall han också smånimgom förbättra sin boning ov? sitt lefradssätt. IDet vore illa eljest. Må de lägre Åklasserna i samhälllet sillegna sig af de upphöjdare allt utom deras laster, deras oduglizhet och deras flärd. All. förmögenhet är ett kapitsliseradt arbete, och milt årh ste en uppväxande förmögenhet, hvars ianehafrvare har full ritt till dess fria bruk. Arbetets mål är yh re oberoende af andras godtycke, liksom andligt oberoende af andras meningar Hvarje sjelfstå ndig arbetare kan, om ban rätt förstår sin kallelse, intaga ett sådant oberoende, hvarigenom han får tå till, smak för, och behof af en andlig odling och an dliga ntressen utöfver de enklaste lefnadsbehofwen. han nträder då enligt vår tanke i medelklassen, hvan 8 vanor, tänkesätt och intressen han allt mera tilllegnar sig, skulle han äfven fortfara ait med kroppssigt arbete förtjena sitt dagliga uppehälle. Sådan äär: vår mening med det i ett föregående häfte frammn-ställda begreppet om en medelklass, hvilket man: sifvit sig någon möda att missförstå. Denna medell-class skulle då utgöra den samhällets kärna som effter hand både ofvanoch nedifrån skulle upptagja samhällets öfriga klasser; och inom denna medelklass har ståndscirkulationen sitt rätta och naturliga utrymmenx. Hr B. sjelf kommer nu till en behandling af frågan om den praktiska utförbarheten, hvilken i afseende på folkskole lärare, såsom sådana, väcker särskild uppmärksamhet. Troligen skall den, ur en viss synpunkt, möta mottstånd från månge af desse lärare sjelfve; men idden har synts oss så god, att vi önska citema den. Hr B. yttrar: Nu blir frågan om den praktiska utförbarheten af en sådan folkskolans upphöjelse. Icke gör dem sig med skollårarelöner af 46 tunnor, men det är em wöst att den lika litet gör sig med huru högt lö— oade skolembetsmän som helst. Lärerne måste dess-:örloran i full mening blifva kommunernas förtrosendemän, och deras uppdrag, till någon del och i början åiminstone, ett frivilligt åtagande. Cem-tralskolläraren, — eller rättare den förste, ty ban: skulle snart beböfva en medbjelpare — behöfdde ovilkorligen någonting likt akademisk bildning. Wi bygga med hr R. våra utsigter i detta fall till esn viss grad på hoppet om trivilligt biträde af upplystta personer inom kommunen. Skulle i en stor försammling ej finnas en ung man af ståndsklassen, eller add junkten i församlingen, skicklig och villig att ext par förmiddsgar i veckan biträda med en sådan umdervisning? Den tid är ohjelpligen förbi då det vakränkande för herrskapsmannabegreppet att göra godt emot likar, att vara nyttig för sig sjelf och andra, och sådana frivilliga lärareåtaganden skulle också bättre än allt annat besegra menighetens motvilja mo: upplysning och den snarare tillän aftagands spänningen emellan herreoch bondeklasserna. Vi tro 0ss veta att de närvarande folkskolelärsrnes upp fostran, hållning och verksamhet mångenstädes ej är agnad att försona denna sorgliga splittring. Vår allmoge hyser ett djupt misstroende mot de såkallade bättre klasserna, som måhända bloit är alltför rättfärdigadt på täta blad i den svenska bondens historia. Det vore skäl, för att icke säga yttersta tid, att omsider tänka på en försoning genom frivilliga kärekspligter. Vi låsa i skolberättelsen från Kalmeane stift, att flera af dess pastorer begärt att få afsäga sig all befattning med skolverket, i anledning af det misstroende och den motspänstidhet de rönt af sina örsamlingsbor. Det är ett godt medel att göra sken värre, såvidt ej skickliga lekmän finnas beredvilliga att intaga deras plsts. Men för att återkomme till folkskolelärarne, så kunna vi ej underlåta att fästa uppmärksambeten på en sak som är egendomlig för oss och som kunde komma den nya organisationen väl till pass. Mången af våra vid unilversiteten studerande ynglingar måste tidtals förrskaffa sig sin utkomst genom s. k. konditioner. I den mån de allmänna läroverken blifva upphjelptta, blifva dessa konditioner allt sällsyntare, hvilket också gifvit anledning till bekymmer. Genom den ifrågavarande förädlingen af folkskolan skulle de kanske alldeles upphöra. Hvad vore då naturligare, än att den unga studenten för ett eller annat år sökte förtroendet att i sin hemort eller dess grannskap leda en folkskola? Ersättningen kunde ej bli stor, men den låga lefnadskostnaden, rikedomen på tid ban hade för egen räkning, och behaget af en långt manligare och sjelfständigare verksamhet än hvad det vanliga konditionerandet kan erbjudes, samt hos mången ung man i oberoende omständigheter det inneboende behofvet att aktivt verka för en stor ocih idel sak, — allt detta skulle säkert rikta många sionen åt folkundervisningen. Vi skulle af ett såidant förhållande motsa många välsignelser. Det är godt och väl, att vår allmoge har lärare inom sin egen klass; det vore ännu bättre om den lärde sig in:e alt de mera uppfostrade klasserna verkligen vilja dem väl, och vexelverkningen på de sedaare skulle om möjligt blifva ännu mera välgörandev. Den fjortonåriga Dybeckska arfetvisten.