Aftonbladet – 17 april 1851, sida 2

der det 1849 års kungörelse, som helt och hållet åsidosätter samma vilkor, åberopas såsom skäl. Lika underligt vors utskottets påstående, om huru landets välmåga tilltagit, så att det gerna kan stå ut med den iunga som den årliga, onyttiga paradaxercisen medfört. Vä mågan måtte finnas inom utskottet; längre sträcker den sig ej. Lika falskt vore utskotsets påstående att beväringsmötena infalla den tid på sommaren då arbetskraftensanvändande för jordbruket är af mindre vigtv. Man borde endast ihågkomma att eit Jand bäst försvaras derigenom att det under freden sparar sina krafter och icke onödigtvis forspiller dem. Att seger kan vianas af för kriget nyöfrade trupper, har ock visat sig. Stenbock med sina småländska bonddrängar, som aldrig fsrut varit uppbådade till någon exercis, bssegrade Danskarnaes i antalet öfver:ägsna och stridvana trupper, för att icke tala om Dalkarlarne under Eogelsrecht och Wasa. Bland sednare tilldragelser har man sett Uogeras uppbudade, förut oöfvade, landstorm oupphörligen besegra Österrikes och Rysslands väl disciplinerade trupper och icke genom annat än jösräderiet kunna bringas i overksamhet. Fosterlandskärleken och dsn genom inga onyttiga och förhatliga Pparadexerciser förqväfda frihetskänstan torde uträtta långt mer än dessa kostsamma bögeroch venster Om. skyldra gevär och mera dylikt. Föreskrif.en i 1849 års förordning angående ynglingarnes inblandni. 8 med ständige trupper vore i synnerhet vådlig för .1etas seder. De värfvade truppernes understundom a. Viga moraliska ståndpunkt är bekant och det vore oförvarligt att bland dem insticka bygdens oförderfvade söner. Det vore besynnerligt att ekonomiutskottet synes okunnigt derom att konstitutions-utskottet under dena riksdag ansett konungens rådgifvarei kommandomål just.: denna fråga hafva handlat i strid med rikets ständers be slut. Han bestred slutligen stadgandet derom att visa land sträckors innebyggare skola förpligtas tjenstgd,å på flottan, — samt yrkade återremis å betänkanda Anders Pehrsson från Östergöthland anmärkter utskottet ej besvarat och således måste anses bhafsa icke kunnat vederlägga hans uppgifter, att beväringsinrättningen, som för öfrigt under de långa freds. sider vi haft och ännu emotse, är att anse såsom -ent af öfverflödig, kostar ganska säkert nära, om ej ullt ut en half million rdr banko om året. Utskottet hade icka med antagliga skäl kunnat vederlägga nvad han yttrat om ändamålslösheten af den årliga axercisen med den 20-åriga klassen, hvilken exercis omöjligen kan förekomma, att då denna klass seden skulle utgå mot fienden, förnyad vapenöfning benöfdes; helst det vigtigaste af allt, skjutkonsten, dersid alldeles åsidosättes. Ej heller hade Utskottet på något tillfredsställanda sätt kunnat vederlägga rikigheten af den utaf flere ledamöter inom ståndet uttryckta tanken, att nationen skulle vara mera balåten med, att det unga slägtet distriktvis, under vågra dagar om året öfvades i målskjutning, än med 1essa nu brukliga öfningar, der ingen verklig krigsbildning vinnes, utan på sin höjd några paradtempo halfläras. Slutligen hade utskottet icke visat sig besinna de stora kostnader, som onyttigt föranleda: senom behofvet att hålla under det ena tiotalet af ir efter det andra en hop beklädnadsoch utredaingseffekter, sova tillintetgöras utan all verklig nytta. under en lång fred, för att lemna oduglighet och brist, då krigsbehofvet infaller. Han yrkade derföre en förnyad pröfning af hans motion, hvilken pröfning ban äfven påkallade för de motioner inom ståndet, hvilka för öfrigt ifrågasatt tjenligare och niadre kostsamma sätt än ds årliga vapenöfnin garne. Framför allt yrkade han attingen förändring måtte tillåtas i den nationen år 1812 gifna försäkran om rättighet att välja tjenst till lands eller sjös. Pehr Hansson från Wermland ville ej upptaga ill vederläggning alla de serskilda punkterne af beänkandet, öfvertygad att ingen af ståndet icke insåge det falska och otillfredsställande i utskottets försök att motivera sina emot hela svenska folkets vilja rakt stridande beslut. Landet, suckande under otaliga bördor och seende sina skattebidrag vid hvarje siksdag förökas, för att dermed underhålla en för ierflig statslyx, måste äfven se sina söner tvingas att deltaga i krigsöfningar, som utskottet sjelft likväl erkänt vara otillräckliga för en god soldatbildoing. Får det på sådant sätt fortfara, fruktade han att fäderneslandet inom några år skall vara urstånd att att med tillräcklig kraft mota en inträngande fiende. Han yrkade inställande af de årliga vepen5foiogarne med beväriovgen och i stället dess öfvande i målskjutning, semt att den beväringsskyldige måtta lemnas fritt val af vapen och icke någon om han cck är vid kusten bosnde, mot sin vilja tvingas att tjenstgöra på flottan. Lars Johan Gezelius från St. Kopparbergs län hemställda, då det sig visat att 2:ne stånd lemnat alla önskningar i denna fråga utan afseende, om icke betänkandet borde afslås, samt i stället Bondeståndets enskilda utskott uppdragas att inkomms med förslag till underd. skrifvelse af hufvudsakligt innehåll, att ståndet, som funne beväringsmanskapets öfningar icke motsvara de uppoffringar som för detta indamål blifvit gjorda såväl af staten som af enskilde och som ansåge att de från ursprungliga vilkoren för beväringsinrättningen skiljaktige, manskapet ålagde skyldigheter, gjort det till en pligt att i und. erinra hurusom indelningsverket blifvit grundadt på allmo. gens befrielse från personlig utskrifning, af sådar anledning i underd. anhölle, dels att K: Maj:t, som I denna friga eger ensam beslutande rätt, täcktes i oåder förordna om inställande tiils vidare af de hituills vanliga vapenöfningarne, såvida icke i bändelse af krig manskapets uppbådande blefve beböfligt, del: ock att ingen må tvingas tjena vid annat vapen än det han sjelf valt. (Forts. följer.) ——— 7