Aftonbladet – 17 april 1851, sida 2

I den skrifvelse till Kongl. Maj:t som särskildt inder den 3 Juli 1812 afrgafs och som äfven i riks tagsbeslutet åberopades, visserligen icke för att lika trängt binda regeriogen vid de deri förekommande önskningar, som de i beslutet intagne bestämda vilxor, men som dock städse måste af en välviljand: och rättvis regering anses, såsom de ock i skrifvelen sägas vare, uttryck af det allmänna tänkesätet, då denna dyrbara skyldighet mot fosterlandet itogg, deri säges uttryckligen: Riksens ständer anhålla äfven i underdånighet alt ingen konskriberad måtte mot sin vilja trugas till tjenstgöring som båtsman eller till sjös. då det är en erkänd sak, att böjelsen till en betydlig del bestämmer dugligheten till tjenstgöring på detta elementy. Häraf synes, att nationens representanter, äfven då veväringsinrättningen beslutades, ville gifva allmogen 0 garanti, att icke dess söner skulle tvingas till nåzona uthållanda sjötjenst — vid en tillfällig kommende: ring på skärgårdsfartyg, o. s. v. kunde naturligtvis icke ifrågakomma att någon undandrog sig för fä derneslandets försvar. Men i trotts af alla sålunda gifaa löften och förroppniogar, hafva vi sett huru på tre stånds beslut. dessa garantier upphäfts. Detta måste förefalla så mycket besynnerligare, som det är väl bekant huru framlidne konung Cari Johan, år 4812, var den, som vid riksdagen i Örebro sjelf mäktigt förordade alla desia garantier för folket och ofia förklarade sin omvårdnad om al!mogens betryggande i detta afseende, såsom enda medjet att få enhälligt bifall, utom hvilket han ej ansåg beväringsskyldigheten böra den åläggas. Då men betraktar dessa förhållanden, då man läser i nyssnämnde. rikets ständers skrifvelse följande idla. medborgerliga och fosterländska ord: Andiligen och enär denna allmänna beväring I en framtid skall kraftigt verka på nstional !ynnets förädling, få rikets ständer anhilla, det måtte vid våra allmänna uppfostringsverk (såväl de som redan fionas aniagda, som de hvilka mera behöfliga efier en stigande odling och valla medborgares ökade behof af upplysniog i mån af deras ökade deltagande i statens högsta angelägenheter, hädanefter kunna inrättas) sådsna anstalter vidtagas, att öfning och skick-: lighet till denna nya, allmänna medborgerliga bestämmelse, redan der måtts kunna grundläggas ; då tvingas man att fråga sig: har Sonen af den bjelte, som med erfarenheten af den franska medborgerliga konskriptionsinrättniogen snsåg sig 1812 icke beböva fordra af folket mera än dessa antagna vilkor och godkärdsa önskringer: och hafva sönerne sf den tidens lagstiftare glömt dessa bevis af deras fäders exdrägt, medborgerliga anda och afseende på alla samhällsklassers väl? Och hvarföra skulle väl dessa stora, ökade upp offringer under freden, dessa afvikelser från åtagna förbindelser, dessa till godtycklighet ledande förändringar. behöfvas? Jo, erkännom det, orsaken är synbarligen att regeringen lemnat sistoämrde 4812 irs ständers välbetänkta begäran utan all uppmärk-o samhet. Aldrig har en tanka visats att förena vapeobruket eller militärröre!ssrna med med allwänns undervisningen eller folkskolorna. Se der skälet. hvarföre man nu förklarar beväringsvapenöfningarne otillräckliga, undar det att man fordrar större stats anslag af de skattdregande eller större uppoffringar 2f de beväriogsskyldige! Och dessa kostnader, dessa uppoffringar? Betrsiktom 18142 års riksdagsbeslut och skrifvelse, och vi skola fnna att dessa äro till största delen en följd af den afvikelse man tillåtit sig från det deri befiatiiga vilkoret, att för bevärlpgsmanskspets beklädiad. beväring och nödiga utredniogsparsedlar borde ärski!da förvaringsställen häradseller socknevis upprättas (se S 3 mom. 9:0 af Riksdagsbesluet cch ofvannämnde skrifvelse), utan i stället anlagt dessa länsvis, hvarigenom sammarcdragningarns ske på ofts nycket långa afstånd och medtaga många marsch isgar samt betydliga utgifter och olägenheter. En följd deraf bar ock blifvit, att v:ep2söfningarne antagit mera en riktning till parad-exercis än till änlamålsenliga vapenbiuk: och det är i sanpving ep vidunderlig sak, då de tre riksståndens ledamöter, avilka dock till största dalen måtte sjelfva bafva bevistat beväripgsmöten cch således säkert hafva sampa erfarenhet som Bandeståndet, att den ytliga bi!d aing i vapenbruk de dervid erhållit, genast går förorad, likväl så envist vidhålla vapenöfaingarnes fortarande på samma sätt som Bu, och icke kunona fatta len större nyttan för det allmänna och för hvarje medborgare, om ds förändrades, så att, sedan i folkskolorna redan de nödvändigeste rörelser voro inärda, några dagars skjutöfningar årligen, inom sockvar eller mindre distrikter, kunde med mindre kostaad och till merå nytta arordnas. Att sådant kan låta sig göra, helst då hela inlelta armåen bibehållas (oaktadt det gamla löftet vill custoch rotehållare stt ej åläggas personlig utskrifning då de ingingo på indelsingsverket) dat visar sig tillräckligt då man betänker, att officerare och anderofficerare vid nämnde arme utgöra ett vida större antal än socknarne i riket, och att säkert i 30 mängd orter 2 å 3 socknar kunde förenas til! ett distrikt, der förråd af brukbara gevär och nödiga effekter för dylika öfaioger kunde finnas, samt nåsra goda målsktjusningsgevär dessutom utdelas. Med att ord: det synes vara alldeles nödvändigt, att påson åtgärd för en förändring af den pu ändamålsösa beväringsexercisen vidteges; samt att åtminstone Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t begära en återgång ill hvad före år 4849 varit för beväringspligtens utaing stadgadt. Missnöjet med de åren 1849 och 1850 vid:zgne örändriogar är så allmänt, att i fell ej utskottet anser sig böra i förnyadt betänkende föreslå Rikets Sänder en sådan underdånig anhållan, Bondeståndet ir skyldigt svenska folket, att ensemt kos H. M. Konungen göra elivarliga föreställningar mot fortvät:andet af dessa förändringer, hvilke, såsom jag bär visat, verit stridande mot da löften och försäkringar, :om Sveriges allmoge ansett sig, på grund af 1812 års beslu och konungarnoe Carl XIII:s samt Carl XIV:s örordnsnden, hefva erbållit, och som aldrig bordi aten Bondeståndets rsedgifvande kunna återkal!as. Johan Pehrsson från Upsala län ansåg utskottets betänkande endast vara ett foster af bemödandet art komme ifrån saken, som maa säger. Han instämde för egen del i två af de punkter hvaremot bon deståndets ledamöter inom utskottet reserverat sig, aemligen angående beväringsungdomens exceris inom länet och angående mönsterherrps rätt att bestämma det vapen hvaruti hvarje yngling skall exercera. Bsväriogens dragande till aflägsna orter vore icke blott kostsamt och betungande genom den långa bortovaron, utan äfven onödigt, då exercis lika väl läres på nära håll. Beväringsmanskapets exercis till annan än vanlig iofanteritjenst vore ändamålslös, såvida ej öfningarns utsträckas långt u öfver den tid folkets representanter gifsit. Kavallerioch ariilleriexercis torde varal omöjlig att ielsra under denna föreskrifna tid och dertill torde endast den yngling ifrågakomma som bar ovanlig fallenhet och sjelf önskar det. Han yrkade på dessa skäl åtterremiss, biirädd af Gustaf Pettersson från Östergäthland, Lars Mattsson från Upland och Jan Ersson från Upsala län. E. M. Falk från Skaraborgs lån åberopade 4842 års ständers beslut och de vilkor som deri uppst stldes för bevåäringsmanskspats inrättande, äfvent den sllmänna opinionen inom landet. Här vore nt fråga om de betydliga summor de årliga avärj ningarna kosta landet, utan ock något Ppnu vigtigån nemligen det att svenska folkets urgema fribet gånv m K. kung. den 43 Febr. 1849 blifvit betydligt osa ränkt, utan satt bondeståndet Pa DC yttla a Pet af 4940 års stänTS 2 no 2 IS Aa mu som . ej ensaun